Jag hatar min kropp och mitt samvete.
I morse när jag vaknade hade jag hysteriskt ont i skuldran, men antog att jag säkert sovit konstigt och att det kommer gå över. Det gjorde det inte. Hade stora problem med att byta om på jobbet. När vi satt och hade möte försökte jag hålla god mig, men min arm låg helt död i knät och jag kunde knappt röra den för att det gjorde så ont. Cheferna fick veta detta en stund innan 8 för dom frågade hur det var med mig. När vi gick vid halv nio och kollade rum frågade jag hur jag skulle göra.. för det gjorde så ont. Brände till i skuldran bara av att andas. Så dom sa att jag skulle testa iaf, och byta lista med en annan. Men när jag åkte i hissen med L så kunde jag inte hålla mig. Det gjorde så ont att jag började lipa... Att gråta pga smärta har jag nog inte gjort sen jag var liten. Men det gjorde så fruktansvärt ont. Så, dom skickade hem mig. Dom behöver mig imorgon så då ansåg dom att det var bättre att jag var hemma idag och kommer imon. Så, nu måste jag jobba imon. Dom verkligen markerade det. Så jag hoppas att det blir bättre. Och eftersom jag har lätt att få dåligt samvete så känns det inte så bra att vara hemma nu. Men men... Orkar inte kroppen är det dumt att pressa den. Efter hur sommaren varit kommer jag lyssna mer på min kropp framöver, vilket jag gjorde idag. Däremot kan L intyga om att jag hade ont, och jag hoppas att dom inte får för sig att snacka skit nu. Det finns en del på jobbet som är bra på att spy galla över en när man inte är närvarande...

Ibland vill jag bara spraka till det där jävla stället.

Jag pratar om fenomenet; Fruntimmer.
För det första är vi ju aningen vrickade, det vet ju vem som helst.
Men för det andra gör vi, okej inte jag, saker som är totalt.. sjuka.

Att det försegår ett hettsigt temprament går ju inte att missa.
Men den här grejen med att skrika har jag totalt missat.
Ja, jag tittar på top model för jag finner intrigerna hysteriskt roligt. Men 90% av programmet går ut på att skrika. Blanda annat skrika ut sin åsikt, men mestadels bara skrika.
Vad är meningen?
Det sticker i öronen, irriterande ljud och.. korkat..

En glad överraskning, avslöjande.. whatever, kan säkert få en att skrika till av förtjusning, men inte sådär överdrivet mycket.
Ja, dom blir säkert beodrade att skrika. Men jag såg just ett klipp på AFV där en kärring började skrika hysteriskt över en present.
Vad får man ut av det?
"Oh, jag har alltid drömt att få tinnitus, skrik i mitt öra!"

Sen är det ganska intressant att många kvinnor blir sura över kvinnoförnedrande saker.

Det är precis som om dom borde inta försvarspossitionen för det är det man ska göra när någon kritiserar kvinnor.

Att en karl skojar om "äh, din plats är i köket kvinna, ge mig mat!" finner jag humoristisk. Då kan man ju vända på det och tänka "oh du stackars karl som missat att tiden går framåt.. laga din egen mat" men egentligen så garvar jag bara åt en sådan sak. Och jag garvar ännu mer om ett fruntimmer tar åt sig.

Som kroppsbehåring, det är äckligt.. Mestadels. Men på nått vis värre på en kvinna. En på jobbet hävdade att hon hade en kompis som var feminist, men rakade sig.. Då menade min kollega på att hon inte var en riktig feminist, för hon rakade sig. Sen när har kroppshår något med en åsikt att göra?

"tja, jag rakar inte mitt ena ben för jag är vänster i politiken, högerbenet skall lida!"

Fruntimmer, damer, kvinnor, tjejer, brudar; Bäst på att göra bort sig i vardagen. And I'm one of them!

Mohahaha!