Har haft en fantastisk dag idag.

Fredag! Fredag! Fredag! Fredag! Fredag! Fredag! Fredag! Fredag!

Gotta love it!!!

Jag har idag dragit huvudet i ett skåp. Den extremt spettsiga delen rakt upp i skallen. Trodde jag skulle spräcka nått. Men icke. Kört över samma tå 2-3ggr. Fått indirekta gliringar på jobbet osv osv. Så jag förtjänade lite glasstårta och kvalitétstid med mannen. Nu ska jag hem och sova!

...snart iaf

Svenska folket är ena jäkla gnällrövar. Och ja, detta framstår också som gnälligt. Men orka! Man blir nog mer negativ till att lyssna på hur dåligt folk mår och hur synd det är om dom, när man jobbar bland sjuka människor. Var och varannan dag står det i Aftonbladet om den ena efter den andre som blivit av med stöd från f-kassan och blabla. Idag, en man som agerar anhörigvård åt sin fru, och får betalt 6 timmar om dagen. Iaf fick betalt. Buhu! Tänk om man hade kunnat få möjlighet till en sådan förmån. Men nej... Jag gör Mycket mer än många andra för nada pengar.
Sluta gnäll och bryt ihop och gå vidare.

Ja jag var tvungen att gnälla ala spotta galla lite på hur eländiga människor kan bli.

Min tjocka inneboende.
Gosefis!

Bara för att jag nämnde detta med träning och vardagliga livet så sa kroppen ifrån till slut. Rätt rejält. Jag tror jag fick ett smärre ryggakottsanfall och min kära ischias ballade ur totalt. Att gå på toa är en hel vetenskap när man har en trasig rygg. Jävla skit! Mina fysiska gener suger lika hårt som mina tår är fula...

Jag har skitsvårt för att ta mig till ett gym och stå där bland alla andra svettiga übertränade människor. Medans en annan kämpar för minsta lilla när fläsket dallrar. Självdistans är min bästa vän. Annat är det med disciplinen. Jag tränar inte för att i första hand gå ner i vikt - även om kroppen rent fysiskt skulle må bra av det. Sätter jag den pressen på mig kommer jag bara må ännu sämre. Så jag lär mig leva med mitt extra hull. Däremot behöver jag muskler. Jag behöver en bättre stabilitet i kroppen för att bara klara av ett vanligt liv. Därför tränar jag. Jag vill inte höra hetsen kring viktnedgång osv. Och jag finner det skillnad på träning och träning. Jag en vän, en av de närmaste, liten och ettrig utav bara fan. Tränar röven av sig varje dag. För att det är kul! Sparkar fram blåmärken överallt och nitar folk tills det är hon själv som blir mörbultad. Också för att det är kul. Det tänker gillar jag. Sen en fd kollega som tränar för att få en figur. Och denna figur existerar inte ens... Den hetsen gillar inte jag och finner det löjligt när man låter det gå över huvudet på en. Så varje gång jag är och tränar lyssnar jag på fall out boy och låtsas att jag har en miniatyr-Linn på axlen. Hon kan peppa på ett bra sätt! Synd bara att hon bor typ 60mil bort...

Från och med tisdag kommande vecka, säg onsdag, kommer jag att under 3-4 v bo på heltid på slätten med en hårig inneboende ala stump. Fy farao vad skönt det ska bli! Kanske man kan få ordning på kaoset. Kommer så klart suga röv att inte få umgås så mycket med karln. Men det som känns så sjukt skönt är att jag slipper den där äckliga jävla hunden. Ursäkta svordomen och den elaka meningen - men jag hatar honom. Fullkomligt hatar. Ska bli så skönt att slippa hans eviga svansande, slaffsande, enerverande springande runt runt runt. Alla fnatt och hans stank. Lugn och ro fullt ut. Bara jag och tjockiskatten. Slippa planera sin vardag till punkt och pricka. Slippa släpa på massa saker fram och tillbaka och allt annat som tynger ner vardagen... Skönt!

Mums! Så jäkla mums!

...är något som figurerar på fejjan just nu. Folk var så blödiga kring detta att jag var tvungen att läsa vad hysterin handlade om. Kort och gott - en man som förlorat sin dotter i cancer och nu tvingas jobba heltid. Jag vet att jag är kallhjärtad och allt där till, blablabla... Men kom igen.... Det är tufft att ta sig upp från botten, men tro det eller ej - så är det den sociala biten, allmän sysselsättning, som får en att sakta men säkert komma upp igen. Sitter man och bara maler och maler det som hänt, känner efter lite för mycket, så kommer man ingen vart. Klart alla ska få sörja någon som avlidit. Men sen då? Jo, livet går tyvärr vidare.
Så fort en sådanhär diskussion figurerar på sociala nätverk har jag lärt mig den hårda vägen att inte lägga fram min åsikt. Det är inte okej att inte känna nått för en person som gått bort, och vad som pågår runtikring personens bortgång. Så därför skriver jag här, där endast ett fåtal är och läser.
Jag kan inte sätta mig in i folks situationer för jag har aldrig haft något drama i mitt liv. Och det drama som varit har jag lämnat mig bakom och hör och häpna - gått vidare! Livet ska inte vara lätt att leva och samhället är inte uppbyggt för att må psykiskt dåligt. Iaf är det de erfarenheter jag har. Så, ansvaret ligger i sina egna händer att bygga upp vardagen igen och lära sig leva. Och jag blir mest upprörd när jag läser den här texten - och fadern som förlorat sitt barn. De gjorde massa saker, utflykter och djurparker osv när deras dotter levde. Hur tror ni den andre dottern mår? Som hela livet garanterat kommit i skuggan av sin syster och som idag säkert glöms bort pga att hennes föräldrar sörjer hennes syster, istället för att ta vara på tiden och göra saker med den dottern som faktiskt fortfarande lever. En del saker är så genomskinliga... Hon förlorade sin syster och på sätt och vis sina föräldrar på en och samma gång. Hur kommer livet se ut för henne?

Jag har så klart också blivit påverkad sv den här texten. Men kanske inte på så vis man bör påverkas.
Skärp er...