Gårdagen bestod av väldigt mycket blandade känslor. 

Imorgon fyller jag år. Jag önskar mig en prenumeration på glossybox, samt en specifik BH från Triumph. Wright that down. 

Fyllechaffis deluxe. Samt nattligt besök på Max. Har växt ifrån det där med alkohol känns det som. Får bara ångest och ont i magen. 

Alldeles precis nyss åkte mannen hemifrån, och lämnade mig ensam hemma. Med undantag för 3st odjur. Han skulle på rally. I sånna här lägen, då det är så pass litet och trångt här, tänker jag att man borde passa på att bjuda hem någon. I samma sekund tänker jag "....nääää fuck it. Jag vill vara ensam. Palla umgås med folk". Bortsett från mannen jag lever med, så umgås jag bara med föräldrarna och syster(+hennes famil). Undantag finns så klart, när det gäller diverse löst folk, eller vänner kanske man kallar dom. 

Söndagen bestod mest av sammanbrott. Hatar dom. Skulle inte ha nått emot att ligga i sängen i en vecka, och bara behöva lämna den för att gå på toa. Inte prata eller umgås med någon. Inte göra nått. Skulle vara fantastiskt skönt. 

Inte nog med att jag vill få ordning på mitt liv, så vill jag får ordning på hemmet. Kaoset råder från golv till tak. Men jag behöver i så fall min systers energi och ledarskap, och Alex struktur och ordning&reda-tänk. 

Imorgon är det måndag. Mellan 10,30-12 blir det ett samtal till råslätt. Som skall uträttas av syster. Kl 13 blir det samtal till pcv. Av syster där också. I sista försöket vc. Funkar inte det. Så.. Ja.. Då blir det akuten. Antar jag. Känns märkligt att inte ha någon kontroll på sitt liv. Sin framtid och sin egen hälsa. 

Att någon som jobbar inom psykiatrin ens har mage att kalla en för moment 22 är skamligt. Att sen inte ens försöka hjälpa en är ännu värre. Kan man säga upp sig från livet? 

Halsen är bättre. Nu är det dags för snoret! I mängder! Och kittlande i halsen. 

Vaknade i natt och hade äckligt ont i halsen. Har fortfarande äckligt ont i halsen. Frusen. Trött. Tung i kroppen. Med andra ord, som vilken dag som helst. Men! Jag har ont i halsen... Kanske är dags för lite fysisk sjukdom nu då? 

Det är tråkigt när ens före detta bästa vän gör allt för att undvika en. Personen i fråga undvek till och med att hälsa på människor den känner, bara för att jag råkade sitta bredvid. Otroligt barnsligt beteende! 

Så var årets happening i staden avverkat. Eloge till alla volontärer. Alla knallar. Solen. Och min kropp. Jag är förstörd idag. Ändå tog jag det hyfsat lugnt. Men det som är jobbigast är att försöka hitta ett bra svar på frågan "hur är det?". Det slutade med ett helt sonika "jag tog mig hit iaf". Till de som vet om allt, så blev det ett kort "nej det är inte bra. Men nu pratar vi inte mer om det". Åkte hem runt 23. Somnade inte förrän runt 2. Sov som en kratta. Har ont. Trött. Lite lipig. Förstörd. Skit. Piss. Pannkaka. I korta drag. Fick litet uppsving på kvällen av syster och systerson. Linda. Malin. Jonna. Med fler. En del nämnda puschade hela dagen. Och även en del onämnda. Att vara nykter bland fulla människor är sådär spännande. Men man får sin bubbla. Och man hänger med alla andra nyktra. Haha!