Har kört två midsomrar i rad, och i år är det inte så. Så helt plötsligt duger en inte. Ja, jag är bitter. 

Efter att ha vart sjukskriven i snart 3år, har kroppen börjat förfalla. Detta märktes tydligt idag när jag för första gången på evigheter, satte foten på ett gym. Badade i svett! Men nu är jag bunden i 3år, så det ska nog bli fason på den här kroppen också! 

Det är ingen nyhet att jag är sjukskriven. Det har liksom gått 2 ½år nu. Vilket med facit i hand är rätt skit.

Jag har förlorat 2år av mitt liv, pga att kroppen inte orkat. Detta har i sin tur resulterat i att jag förlorat en hel del vänner. Mycket för att jag inte orkat vara den som hör av mig... Men sen har det inte vart så många som hör av sig heller och kollar läget. Många skyr en likt elden... Jag bits inte, jag smittar inte... Jag är bara allmänt trött. En bekant har gått runt och sagt att jag är sur, och ska rycka upp mig (därav tidigare inlägget). En sådan person behöver jag inte ha i mitt liv. Men tyvärr verkar många tro att jag är sur,,, eller varför skiter dom i en sådär?

 

Jag är evigt tacksam för de som finns i mitt liv, och de som en gång funnits där... Men tyvärr är det många som helt enkelt börjat ta avstånd.

Eller som en del, knappt hälsar på en längre. Har jag gjort nåt fel? Har jag gjort fel pga mitt mående?

 

Jag önskar att jag aldrig hamnade i en sits med psykisk ohälsa. Men det är inget man kan styra över. Rätt som det är så sitter man där och vet varken ut eller in.

 

Bara senaste halvåret har jag märkt en förbättring i mitt mående. Men det är långt ifrån bra. Jag är inte den jag en gång var. Så, folk får lära känna mig på nytt.