Jag hatar min kropp och mitt samvete.
I morse när jag vaknade hade jag hysteriskt ont i skuldran, men antog att jag säkert sovit konstigt och att det kommer gå över. Det gjorde det inte. Hade stora problem med att byta om på jobbet. När vi satt och hade möte försökte jag hålla god mig, men min arm låg helt död i knät och jag kunde knappt röra den för att det gjorde så ont. Cheferna fick veta detta en stund innan 8 för dom frågade hur det var med mig. När vi gick vid halv nio och kollade rum frågade jag hur jag skulle göra.. för det gjorde så ont. Brände till i skuldran bara av att andas. Så dom sa att jag skulle testa iaf, och byta lista med en annan. Men när jag åkte i hissen med L så kunde jag inte hålla mig. Det gjorde så ont att jag började lipa... Att gråta pga smärta har jag nog inte gjort sen jag var liten. Men det gjorde så fruktansvärt ont. Så, dom skickade hem mig. Dom behöver mig imorgon så då ansåg dom att det var bättre att jag var hemma idag och kommer imon. Så, nu måste jag jobba imon. Dom verkligen markerade det. Så jag hoppas att det blir bättre. Och eftersom jag har lätt att få dåligt samvete så känns det inte så bra att vara hemma nu. Men men... Orkar inte kroppen är det dumt att pressa den. Efter hur sommaren varit kommer jag lyssna mer på min kropp framöver, vilket jag gjorde idag. Däremot kan L intyga om att jag hade ont, och jag hoppas att dom inte får för sig att snacka skit nu. Det finns en del på jobbet som är bra på att spy galla över en när man inte är närvarande...

Ibland vill jag bara spraka till det där jävla stället.