Dagens planer blir inte av. Frågorna som snurrar i huvudet är "vad har jag gjort för fel? Var det pga det? Eller det? Sa jag nåt dumt då?" Osv osv. Så rullar det på konstant vissa dagar. 

Jag kan nog allt som oftast framstå som självsäker. Men innerst inne är jag jävligt osäker. Jag står på mig när jag anser att jag blivit illa behandlad, eller någon annan i min närhet har blivit det. Men i lägen som dessa, så blir jag liten och osäker, och då klandrar jag mig själv. 

Min största rädsla är att göra fel. Mycket av detta bottnar i hur jag blev behandlad i skolan. Hela mellanstadiet var det inte bara andra elever som mobbade mig... Utan även min lärare och en lärarassitent. Den här assistenten hade ingenting med mig som elev att göra. Han fanns till hands till en annan elev i min klass. Men dessa två vuxna karlar ansåg att jag var fel. Allt jag gjorde var fel. Allt jag inte gjorde var fel. 

Så pga detta är jag oerhört osäker i mycket. Min självkänsla existerar inte... självförtroendet finns där emellanåt. Men inte självkänslan... 

 Så idag är jag inte den gladaste eller piggaste varelsen på jorden... 

Fick en lapp från hyresvärden, att dom ska in och mäta i mitt badrum inför kommande stambyte. Grejen är den att mitt badrum är nytt, och det var sagt att köket skulle renoveras. Fattar nada... men det verkar jag inte vara ensam om direkt. 

2020 började som alla andra år. Långsamt. Sen bröt det ut en pandemi och paniken var ett faktum. Iaf för omgivningen. Jag kände mig rätt chill, men tog mitt ansvar. 

I slutet av mars blev jag dock dundersjuk. I antagligen covid-19. Årets första besök på akuten tog plats. 

Innan det hann jag med att få ett bröst som eskalerat utan dess like, att läkaren valde att snitta upp bröstet, utan bedövning, så klart, och tömma på var som forsade ut. Dränage sattes osv. Detta innebar dagliga besök på sjukhuset, även helger. Men så kom mars månad. 

Jag blev sjuk. Hög feber, varenda muskel värkte, torrhosta osv. Diverse undersökningar gjordes, även topsning för covid. Den visade negativt... veckan därpå blev ett jäkla rännande på sjukan. Bröstmottagningen och mammografin blev nu mitt andra hem. 

Vad gäller bröstet blev det opererat den 27e okt. Fult är det. Hårt är det. Ont gör det än. 

Vad som blev min fördel med pandemin var att jag inte behövde känna något krav på att umgås med människor. Det var ajabaja. Men det blev en del ljusglimtar i vardagen. Anna blev min högra hand. Herregud vad tokiga saker vi har gjort! Helgen i Gränna var amazing! Hon som bjuder på sig själv på alla sätt och vis.

Det blev ett dysert farväl och mr surpuppa... Alex fanns i mina tankar hela perioden när han var sjuk och när han till slut somnade in. En liten herre med väldigt stor personlighet. Alex blev även medlem i 30års klubben! Kvinnan som skulle ha mig som sommarkatt, blev aldrig av med mig. 

Lärde känna Ellis på djupare plan och vi odlade fram en fantastisk vänskap. Hon som är så ung men som gått igenom saker och ting för en hel livstid. Ett stöd utan dess like, som jag är evigt tacksam över. 

Detta kaosiga år har fått mig att växa, i mig själv. Ta bort de negativa faktorerna och försökt fokusera på det positiva. Jag försöker hantera min ångest dagligen och min mentala hälsa. Just nu är den ganska långt ner. Året som gått har varit ganska likgiltigt, rent känslomässigt. Jag känner mig allt som oftas rätt tom. Inte samma ensamhet som förr, bara...tom. 

Jag fick tillbaka kontakten med Jennie också. Kvinnan jag lärde känna spontant på krogen 2018, drog sämsta skämtet för, och vi blev vänner för livet. Men det är just den där detaljen, livet, som sätter käppar i hjulet rätt ofta. Vi har pratat ut, bett om ursäkt, och har kommit varann närmare än tidigare. 

Jag är tacksam för mina vänner. Jag är tacksam för min familj. Min bror gifte sig med sin kvinna i somras, och det var så himla fint! Det blev ett litet bröllop. Det har varit barnkalas. Jag har gråtit med mamma. Jag har dåligt samvete över hur mycket hon får och fått stå ut med mig. Men tack vare henne, är jag den jag är. Tack vare henne, så orkar jag kriga. 

Tack Erika som alltid finns där, varje dag, hela tiden. Som drar saker ur mig jag knappt visste om att jag hade. Hon som blev mamma år 2020, hon som kommer bli en kickass morsa utav bara helvete! 

Tack, alla ni! 

En annan grej är att jag senaste veckorna är att jag tappat aptiten fullständigt. Ingenting är gott, ingenting känns lockande, att laga mat känns bara jobbigt. 

Skjut miiiiiig! 

Ska iväg för omläggning idag och även ta blodprov. Är fortfarande grön på handen efter alla stick i samband med op. Ömt är det med. 

Min mor har åkt på covid - 19.

Lider med henne! ❤️. 

Hade återbesök i fredags. Det var bara 3st som jobbade och inte en enda patient där förutom jag. De två sköterskorna stod och dividerade om huruvida det såg bra ut eller inte. Dom har inte varit med så mycket som min ordinarie sköterska har. Hur som, deras telefoner ringde om varandra och till slut gick en av dom ut i korroderan för att svara. Hon stängde inte dörren helt, vilket jag inte märkte. Hon bad om ursäkt för det, varpå jag svarar "jag tror att majoriteten av personalen här sett mina bröst redan" 

Jag har varit patient där sen januari liksom. Och har dom inte sett dom live så finns det en uppsjö av bilder i utbildningssyfte och för att kunna gå tillbaka och kolla utvecklingen. 

Jag fick se bilder från op. Knölen var kompakt och ungefär 5x5cm i diameter. Helt galet! 

Nu är den som ett köttsår. Som om någon tagit en tugga av det. 

Återbesök imorgon igen. 

Återbesöket efter op gick la sådär. Har en hel del nekros, så det återstår att se vart detta bär av. 

I övrigt är det rätt lugnt. Dammsög idag och fick ont i bröstet. Stabilt att vara högerhänt och opererad på höger sida. Nej! 

Hade en kväll med bästa Anna! Hon hjälpte mig att storhandla. 

Sen åt vi go mat från 39an, drack kaffe, gosade med katterna och pratade strunt. Uppdaterade läget från sist typ. 

All ångest har minskat. Nu är det "bara" den vanliga ångesten att handskas med. Det dagliga måendet osv. 

Så länge jag inte känner efter går det an. Men om en vecka är det besök hos kuratorn igen, så vi får la se hur mycket som går an då egentligen. 

Förhoppningsvis får jag åka hem idag. Vill bli av med alla nålar. Vill bli av med dränaget och tillhörande goodiebag. Jag vill bara hem!! 

Har verkligen inga problem med att jobba på sjukan, men pallar inte att vara patient. 

När jag vaknade upp efter op igår var jag helt sönderstucken. Vafan!? 

Ett antal stick i armen och även i handen... snacka om klåpas! 

Nu vill jag bara att klockan ska skena iväg. Har inte sovit nåt knappt i natt... 

Ikväll känner jag mig ensam. Jag umgås knappt med någon nu för tiden, för jag har fullt upp på ryhov. Jag har fullt upp med att reda ut hemmet. Jag vet inte vart mitt psyke är riktigt. Jag vet inte hur jag kommer må imorgon. Jag vet inte var jag är i livet om 6mån. Jag har ingen plan. 

Mitt enda mål för tillfället är att bli frisk. 

Jag har små glimtar av bra stunder. Men det är små stunder som egentligen bara tillåter mig att glömma hur jag egentligen mår. Vad som rör sig i huvudet. 

Idag, några timmar, var en sådan stund. Jag fick glömma. Jag fick fnissa. Jag fick vara behövd. Men så ligger jag här i sängen och mår som en påse skit och känner mig ensam. 

Är det så här det ska va? 

Idag är jag tokless på tillvaron. 

Punkt. 

Vänner har alltid varit en viktig del för mig. Familjen likaså. Ibland vinner mina demoner över mig, och jag får försöka krossa dom om och om igen. Men dom är starka. 

Ångesten jag bär på och saker jag inte berättar för alla, är rätt tung att bära på. Men de i min närhet gör den uthärdlig ändå. 

Igår hade jag en tantig samkväm för att fira min födelsedag. Jag önskade mig inte mer än en skön kväll. Jag fick så mycket mer än så! Jag fick kärlek och skratt! Jag fick en tårta också! Jag fick tantiga presenter, jag fick barnsliga presenter, jag fick söta presenter och jag fick en bra känsla i kroppen. 

Tack! ❤️

Jag behöver vinterskor. De kängor jag har är inte fodrade, och jag får inte plats med raggisar i dom. 

Jag behöver en regnjacka pga smidigare än paraply för min del, som låter kollektivt flera gånger i veckan. 

Jag behöver basic saker till hemmet. 

Förhoppningsvis klarar jag denna månaden vad gäller mat. Likaså till katterna. 

Låna pengar till allt som behövs är inte att tänka på. Hur ska jag kunna betala tillbaka liksom? 

Sen får jag ändå inte ta emot swish i och med hjälp från soc. Som dessutom inte gav bistånd för busskort på 720kr pga hårdare regler. 

Den som satte gränsen för existensminimum har antagligen aldrig behövt leva på den lilla summan någonsin! 

Idag har jag varit ovanligt pigg. Att jag känner mig pigg sker kanske en gång i halvåret. På sin höjd! Så idag kände jag att jag ville hitta på nåt. Ingen nappade! De varken kunde eller ville. Något som då gör mig än mer irriterad är självömkande. Ja, jag började tyvärr med självömkan. Men när en försökt att hitta på nåt och sen dyker det upp att alla är så tråkiga, då är jag sugen på att va tråkig på riktigt. 

Tidigare var jag väldigt frisk på att supa sönder mig varje helg. Jag mådde inte bra och dövade det med alkohol. Så, nu är det framme! 

Jag jobbar inte så längre. Senast jag ens drack alkohol var helgen i Gränna. Det var mitten på augusti. Så idag kände jag "idag vill jag ta nåt glas och kolla på folk" men nähädu! Den gick jag minsann bet på. 

Det blev soffan och netflix, i vanlig ordning. Denna veckan har jag nog bara träffat vårdpersonal och BST. Nej! Jag hängde med Jessica en sväng i tisdags också. Det var grymt härligt! Vi hade en del att prata om, om man säger så. Haha! 

Nu ska jag och bitterheten sova iaf! 

Kommande vecka är tvärlugn. Skönt på sitt sätt då denna veckan var allt annat än lugn. Men jag har bara ett besök på ryhov. Sen BST på fredag.

Är detta lugnet före stormen? 

Var på psyk igår. Har fått en ny läkare som är helt amazing! Hon förlängde min sjukskrivning i 6mån med orden "du kommer ju inte bli bättre inom 6mån. Det lär ju va så här ett tag till". När någon annan förklarar/berättar hur läget faktiskt är, då bryter jag ihop. Mest för att jag själv skjuter undan det. 

Fredag blir det kurator, så återigen upp till sjukan och psykiatrin. 

Mitt liv kretsar kring diverse sjukdomar. Det är fan tröttsamt... 

Har känt mig likgiltig mest hela tiden. Mest legat i soffan. Jag vet inte hur mycket jag avverkat på netflix. 

Idag har jag feber. Kände mig allmänt matt på ryhov och väl inne hos sköterskan tog vi tempen. Så ja, feber. Vilket innebär att operationen kommer ligga på is. Inte för att det finns någon tid inbokad än, så kommer den ändå inte vara lika prioriterad som innan. 

Lapisering i ett öppet sår är inget jag rekommenderar. Tror det är nåt silvernitrat. Det gör ont. 

Har fått en ny bidiagnos av kuratorn också. Det var lite spännande. 

Sen är det la bara 1 1/2år kvar till utredning för ADD sätts igång. Skynda långsamt, eller nåt. 

Den nya sömntabletten verkar funka iaf. 

Jag försöker fokusera på det som är bra. Jag fick en helg i Gränna med bästa Anna. Jag är så glad att hon kom in i mitt liv. Vi drack drinkar och lyssnade på banjos. Badade och grillade. Lever på den helgen än. 

Just nu vill jag mest gråta. Men det är nog pga febern. Eller nåt. Jag vet inte. Jag vet sällan nåt. 

Bröstet har 2 hål, äter ny antibiotikakur, idag är det midsommar och jag ligger i soffan och mest existerar bara. 

Testa inte tålamodet idag. Bara ett tips! 

Men nu... jag orkar ingenting. 

Om jag inte sover, så sitter jag med tårar i ögonen i soffan och bara existerar. 

Det är för mycket nu. Det har varit för mycket. Det blir inte färre saker att reda i. Det samlas bara mer och mer. Jag blir så stressad. Hur ska jag orka? Jag orkar inget just nu. 

I natt fick jag panik. Pumpen funkar inte, så jag slet bort en del av all tejp och gick bananas. Min hud är så trasig och det kliar konstant! 

Hålet har iaf minskat 1cm på 2v. Men mitt psyke pallar inte mer nu. Kan det inte bara läka? 

Sover riktigt dåligt numera också. Melatoninet har ingen som helst effekt längre. Läkartiden är först om 2v. Jag kommer hinna gå under innan dess om jag inte får sova. Om inte annat få nåt jäkla flipp... 

Bästa mamma kommer iaf ikväll och pysslar om mig ❤️. 

Nåt åt det hållet iaf. 

Var på akuten igår. Fjärde besöket på sjukhuset för denna veckan. Var dock inget allvarligt igår. Pico pumpen strulade och surrade heeela tiden! Räknade till 13 surr på en knapp timma. Så jag behövde hjälp med att tejpa bröstet, så ingen luft skulle komma in, och förstöra vakuumet. Efter en timma verkade det ha ordnat upp sig. Sen jag kom hem har den surrat 4-5ggr. 

Så nu är heeela bröstet inplastat, samt nästan upp till hakan och ner på magen. Kul att dra dän allt på onsdag! Får inte duscha heller. Men jag tänker nog göra det på onsdag iaf pga tvätta av sig i handfatet känns sådär. Ska till bröstmottagningen på onsdag kl 10.00. Så känns okej att duscha strax innan det. 

Mitt psyke är helt fördärvat. Jag vågar knappt yttra mig om det, för jag är rädd att bryta ihop helt. 

Det råder pandemi i världen och ett nytt virus har spridit sig. Jag är en form av riskgrupp. Mitt immunförsvar är sämst. 

Jag var på akuten för 2v pga feber, torrhosta och ont i kroppen. I och med bröstet som spökar än, blev jag så klart orolig. Så jag åkt in efter att ha rådfrågat med både 1177 och närakuten. Läkaren där vände i dörren pga detta nya viruset, då jag var misstänkt smittad. För att utreda detta så får man en tops in i näsan. Jag trodde inte att en tops kunde komma så långt upp. 

Hur som - det var negativt. 

Jag behövde dock fortfarande hjälp med bröstet. Så jag fick besöka sjukhuset veckan därpå. Omläggning, mammografi, ultraljud, blodprover and so on. Vakuumförband med tillhörande mackapär. Denna veckan omläggning i måndags och torsdags. Nu, ikväll, så stinker det igen... 

JAG ORKAR INTE! 

Jag är så förbannat less! 

Hur ska jag kunna fokusera på att bli frisk psykiskt, när min kropp gör så här!? 

Idag har jag nog haft feber dessutom. 

Ska till vårdcentralen imorgon och lägga om bröstet iaf.