Igår började jag mitt hårprojekt! Ska testa lite grejor. Innan jag vet vad jag vill göra. 

Men det gick bra på midsommar, när den grälat med sin sambo. Vidarebefordrade lördagens beteende till sambon, och nämnde midsommar. Sambons kommentar blev "jaha, så då dög du minsann? Jävla märkligt". Och ja! Jävla märkligt är det. Jag körde inte hem personen den gången för att bli vän igen. Jag körde hem personen, för jag visste vad som hade hänt, utan att ens vara på plats, och jag kunde inte med att bara köra förbi personen ifråga. Tydligen var jag snäll mot fel människa. Och kanske skulle jag aldrig ens börjat skapa en vänskap med personen, som nu beter sig så fruktansvärt äckligt illa, och jag har inte ens gjort den något. Det är den personen som uppenbarligen gjort ett val, som inte ens behövdes göras, och det kanske varit lättare om vi aldrig kännt varann. 

Stort plus - Linda hann klippa mig. Även utvärdera att håret är mer tort än slitet. Plus att hon gjorde en så fin och enkel frisyr. Bästa frisören! 

L.S Frisyrhörna var the place to häng, uppenbarligen. 

Snart gått ett år utan någon direkt hjälp. Tack och lov har jag världens bästa kurator. Men ingen rehab. Ingen utredning. Ingen psykolog. Ingenting. Lite blod och knark, så är det bara att vänta. Och hänga löst. Och det finns verkligen Ingenting jag kan göra åt saken. Stressande? Nej vad får dig att tro det? Lugn som en filbunke.... ELLER HUR! Klappade ihop totalt idag. Igen. Woho. 

Igår åkte jag ifrån doppresenterna till leah. Resultatet blev att jag och mor kastade in oss i kyrkan. 

Skulle även göra glass till tims kalas idag. Det har jag ju glömt! 

Jag som alltid haft lite koll på läget har nu tappat allt. Så det var ju himla tur att syster ordnade upp min flytt, och föräldrar som hjälpte till. Annars hade jag nog flyttat någon annans lägenhet och hamnat i Gävle. 

Man kan inte vara helt säker! 

För att jag antagligen aldrig kommer växa upp. 

Har en mental To-do-list. Bör få ner den på papper, så jag slipper missa något. Morgondagens samtal blev inställt pga sjukdom. Så jag måste ringa vc och se vad jag ska göra med min sjukskrivning. 

Hur som har jag inte gjort ett skit idag. Tvättat en hel del. Sovit närmare 3 timmar. Och är redo för sängen nu. I övrigt har jag inte gjort nått. Tänker inte göra nått. Vill inte göra nått. Legat i sängen större delen av dagen också. Love it! Nu med mina 6 kuddar och 5 täcken är det svårt att inte njuta av sängen. Hähä. 

Ett dygn utan ett meltdown iaf. 

Ullared levererade också. Brände över 2000kr. Men det mesta var inte ens till mig. Så mycket av pengarna kommer komma tillbaka så småningom. Det gillar vi! 

På väg tillbaka till stugan i fredags, stannade vi på mandys diner i älvsered. Så. Jävla. God. Mat. Vi dog båda två! Så gott!!! Och så fantastisk service! 

dessutom var campingen vi bodde på himla mysig. Hamnade mitt i gösfestivalen. Billig stuga. Lagom standard. Trevlig personal. Vi lär ju lätt bo där igen! Fast då hoppas jag på en längre tur så man kan utforska stället lite. Och kanske till och med bada bland kalvarna. Höhö! 

Blåmärke på röven och ett på låret. Gott tecken på en god helg. 

Snart kommer mr hem från jobbet. Frukosttajm sen en tantvil. Fördel med att han jobbar är att jag inte ligger och sover till kl 11. Som jag gjorde igår. Utan går upp kl 8 och dricker kaffe med honom. Då känns det mer okej att vila mitt på dagen. 

Aftonbladet håller på med någon kampanj för psykisk ohälsa. Tycker det är bra! Men jag håller inte med om att det är tabu. Jag anser det inte som tabu. Men jag har heller aldrig hymlat med mitt mående. Däremot känns det bra att det tas upp så folk tar en på allvar. Det är så lätt för en frisk person att säga "hur orkar du det om du inte orkar jobba osv". Handlar inte om vad man orkar och inte orkar. Och det är så svårt att förklara för någon som inte förstår, vill inte förstå, och som aldrig varit där själv. 

Jag har iaf inte lipat på några dagar. 

Pratade med mor om det där med att jobba heltid osv och hur trötta vi är om dagarna osv. När klockan var 15 var vi redo att gå och lägga oss. Och vi kunde inte förstå hur folk orkar jobba heltid. Nu är förvisso varken jag eller mamma friska, så att vi klappar ihop efter halva dagen är väl inte så konstigt, men nångång orkade vi. Varför? Och vad är det som krävs för att man ska komma tillbaka dit? Mamma lär nog aldrig göra det. Och det tycker jag inte att hon ska heller. Men jag. Jag har ca 40år kvar att arbeta. 40. Det är så sanslöst mycket år! Hur ska jag lyckas med det, när jag blir förstörd efter 20min på A6? Jag undrar när jag ska bli frisk. Och vad som krävs för att jag ska orka med en hel dag med samma energi som jag en gång hade. Vad som krävs för att jag ska orka stå upp en hel dag och inte gå sönder. Inte börja gråta spontant. Inte sitta som ett ufo och inte förstå nått. Inte kunna sammanställa en hel mening. Inte hitta ord. En dag i min vardag skulle få vilken kompass som helst att tappa fästet och irra runt. 

Hade jag inte haft min man, föräldrar och syster, hade jag suttit som ett ufo på slätten och mossan hade börjat gro i takt med dammråttorna.