Jag har gått från att aldrig gråta, till att gråta var och varannan dag. Det där uppehållet tidigare i bloggen med att "jag har iaf inte lipat på några dagar" sket sig för någon dag sedan. Men både igår och idag var extremt. Jag är inte ledsen när jag gråter. Nånstans inombords är jag säkert det. Men jag gråter för att kroppen inte orkar. Det tar stopp. Det blir för mycket. Och jag orkar inte. Det är lurt hur kroppen reagerar och arbetar. Och hur lite kontroll man kan ha över den ibland. Tyvärr verkar folk tro att jag smittar eller nått också.