2020 började som alla andra år. Långsamt. Sen bröt det ut en pandemi och paniken var ett faktum. Iaf för omgivningen. Jag kände mig rätt chill, men tog mitt ansvar. 

I slutet av mars blev jag dock dundersjuk. I antagligen covid-19. Årets första besök på akuten tog plats. 

Innan det hann jag med att få ett bröst som eskalerat utan dess like, att läkaren valde att snitta upp bröstet, utan bedövning, så klart, och tömma på var som forsade ut. Dränage sattes osv. Detta innebar dagliga besök på sjukhuset, även helger. Men så kom mars månad. 

Jag blev sjuk. Hög feber, varenda muskel värkte, torrhosta osv. Diverse undersökningar gjordes, även topsning för covid. Den visade negativt... veckan därpå blev ett jäkla rännande på sjukan. Bröstmottagningen och mammografin blev nu mitt andra hem. 

Vad gäller bröstet blev det opererat den 27e okt. Fult är det. Hårt är det. Ont gör det än. 

Vad som blev min fördel med pandemin var att jag inte behövde känna något krav på att umgås med människor. Det var ajabaja. Men det blev en del ljusglimtar i vardagen. Anna blev min högra hand. Herregud vad tokiga saker vi har gjort! Helgen i Gränna var amazing! Hon som bjuder på sig själv på alla sätt och vis.

Det blev ett dysert farväl och mr surpuppa... Alex fanns i mina tankar hela perioden när han var sjuk och när han till slut somnade in. En liten herre med väldigt stor personlighet. Alex blev även medlem i 30års klubben! Kvinnan som skulle ha mig som sommarkatt, blev aldrig av med mig. 

Lärde känna Ellis på djupare plan och vi odlade fram en fantastisk vänskap. Hon som är så ung men som gått igenom saker och ting för en hel livstid. Ett stöd utan dess like, som jag är evigt tacksam över. 

Detta kaosiga år har fått mig att växa, i mig själv. Ta bort de negativa faktorerna och försökt fokusera på det positiva. Jag försöker hantera min ångest dagligen och min mentala hälsa. Just nu är den ganska långt ner. Året som gått har varit ganska likgiltigt, rent känslomässigt. Jag känner mig allt som oftas rätt tom. Inte samma ensamhet som förr, bara...tom. 

Jag fick tillbaka kontakten med Jennie också. Kvinnan jag lärde känna spontant på krogen 2018, drog sämsta skämtet för, och vi blev vänner för livet. Men det är just den där detaljen, livet, som sätter käppar i hjulet rätt ofta. Vi har pratat ut, bett om ursäkt, och har kommit varann närmare än tidigare. 

Jag är tacksam för mina vänner. Jag är tacksam för min familj. Min bror gifte sig med sin kvinna i somras, och det var så himla fint! Det blev ett litet bröllop. Det har varit barnkalas. Jag har gråtit med mamma. Jag har dåligt samvete över hur mycket hon får och fått stå ut med mig. Men tack vare henne, är jag den jag är. Tack vare henne, så orkar jag kriga. 

Tack Erika som alltid finns där, varje dag, hela tiden. Som drar saker ur mig jag knappt visste om att jag hade. Hon som blev mamma år 2020, hon som kommer bli en kickass morsa utav bara helvete! 

Tack, alla ni!