Livet
Ni vet den där känslan av att vara ensam. Känslan av att man är övergiven och inte har någon vid sin sida. Det var ett tag sen. Men nu är känslan på besök. Jag vet att jag inte är ensam. Jag har fantastiska vänner. Jag har en otroligt fin familj. Men
ändå kommer känslan. Mina små pälsbollar gör det något lättare. Men det är svårt att föra ett vettigt samtal med dom.
Ikväll känner jag mig ensam. Jag umgås knappt med någon nu för tiden, för jag har fullt upp på ryhov. Jag har fullt upp med att reda ut hemmet. Jag vet inte vart mitt psyke är riktigt. Jag vet inte hur jag kommer må imorgon. Jag vet inte var jag är i
livet om 6mån. Jag har ingen plan.
Mitt enda mål för tillfället är att bli frisk.
Jag har små glimtar av bra stunder. Men det är små stunder som egentligen bara tillåter mig att glömma hur jag egentligen mår. Vad som rör sig i huvudet.
Idag, några timmar, var en sådan stund. Jag fick glömma. Jag fick fnissa. Jag fick vara behövd. Men så ligger jag här i sängen och mår som en påse skit och känner mig ensam.
Är det så här det ska va?
Kommentarer
Trackback
