Jag kan framstå som ganska självsäker. Framfusig. Osv. Men långt där inne finns en enorm osäkerhet och gigantisk oro, inom ett visst område. 

Ett område jag i princip aldrig pratar om, med någon. För det är så känsligt för mig. Ett ämne som gör att jag lätt bryter samman. Så jag lägger undan det. Stoppar det långt bak och låtsas som det inte finns. 

Tyvärr så är det hål i muren just nu, och ut sipprar alla möjliga känslor. 

Är det så här det ska vara? Jag trodde det skulle kännas bättre. Men det här suger röv!