Har haft fullt upp med flytten och inte riktigt känt efter. Förrän nu. Jag fattar inte... hur jag än gör blir det pannkaka. 

En läkare pratade om att göra mig till sjukpensionär en viss procent. Men det är okej. Jag mår okej. Säger vi. 

Det är så lätt att dölja. Så jobbigt att visa hur det egentligen är. För då kommer tårarna. Som nu. Det gör så ont. Jag är sjuk. Psyksjuk. Jag lär aldrig bli helt frisk. Jag lär aldrig kunna jobba 100%. Jag kommer inte bli som förr. Jag är i en helt ny tid. Ett annat liv. 

Men det är okej...