Det där med att slå i marken ännu hårdare för varje gång, är så jäkla tröttsamt. 

På fredag slutar tydligen min läkare. Och min sjukskrivning går ut om ca 2v. Det är roligt nästan jämt. 

Är less. Sluta ifrågasätta mitt sätt att hantera saker och ting. Sluta tycka vad jag ska känna och hur jag ska reagera. Låt mig bara vara ifred. Umgås med mig och prata om hur jäkla gött det är med glass, eller hur jobbiga en del grannar kan vara, eller om du haft en bra helg. 

Känner mig helt förvirrad rent tidsmässigt när jag inte har en busstidtabell att gå efter. 

Missade jag läkarsamtalet? Jajamen! Ringde han mer än en gång? Nej. Ringde det många signaler så jag skulle hinna svara? Nej. Är jag förbannad på mig själv? Yes sir. 

Telefontid med läkaren idag. Någon gång mellan 15-16. Ska klistra fast luren på mig, så jag har någon chans att svara denna gången. 

Och nu då? Glädjas lite? Na. Det kommer nog. En annan gång. Kanske. 
Sabotören Sören - som älskar att hata mig. Tur vi har nått gemensamt då. 

Jag fattar inte! Min kropp pallar verkligen inte stress längre. Försov mig till superviktigt ärende i stan. Fick nästan springa till bussen och hann iaf få mig en kopp kaffe. Så här sitter jag på bussen med både andan och hjärtat i halsen med diverse andra klumpar (?) och skakar. Seriöst. Skakar! Så. Jävla. Jobbigt! Magen gör våldsamt ont i kombination av detta. Så skönt. 

Om man bortser ifrån att hon är bäst i världen, så är vi jäkligt lika varann. 

Ibland funderar jag att skrika ut "ja jag är sjukskriven. Nej jag mår inte bra. Har du inte brytt dig innan så gör inte det nu heller. Så, frågor på det undanbedes. Är vi överens?". 

Stod i köket och funderade. Och tanken slog mig "det ligger nog i tvätthögen". Så jag gick till tvätthögen. Började rota. Någon sekund senare "vad gör jag?" Följt av "vad var det som låg här?" osv. Nu, sisådär 20min senare, har jag fortfarande inte kommit på vad jag skulle med tvätthögen till. Jag vet bara att jag tänkte att något låg där. Vad detta något är, får jag nog aldrig veta. 

Varje dag blir jag påmind om att jag faktiskt inte är frisk. Ibland kan jag tänka "äh vafan det är la inte så farligt". Sekunden senare gör jag nått helknäppt. Som att gå ut med disken i badrummet. Eller nästan häller yoghurt i maten istället för mjölk. Säger fel ord, men i mitt huvud är det helt korrekt. Tills någon då ifrågasätter hur jag menar. Så menade jag ju inte, eller? Minnet är som Doris i hitta Nemo. Hon hette Doris va?