Jag gick sönder. Hos grannen/väninnan som ska ta över min lägenhet. Varken hon eller jag var beredd på ett smärre meltdown. Så jag hängde kvar en stund och lugnande ner mig. Hon skällde lite lätt på mig. Och jag får nog tänka om. Att få för sig att flytta på egen hand var nog inte så intelligent ändå. Jag har nog aldrig haft såhär lite koll på mitt liv, som jag har nu. Och jag orkar inte ens bry mig. Utan "det löser sig". Jag har aldrig haft den attityden till något förr. Men nu blir det allt oftare.