Nog för att jag nästan jämt kan ha en smärre längtan efter min man, de helger jag är hemma, men har alltid kunnat tygla mig pga att vi ses snart igen. Men nu är det torsdag. Och jag träffade min man lite hastigt och lustigt i tisdags senast. Och vi ses nu först på söndag igen. Så, det är nog första gången som jag verkligen saknar honom så det känns sådär hemskt jobbigt, att världen är emot osv. Det var längesen vi var ifrån varann såhär. Men jag tror att jag lider mer än honom. Han lever nog loppan där ute i skogen och slipper mitt gnäll för ett par dagar. Men när man som nu har supertråkiga dagar med utbildning och konstiga kollegor osv, så vill man bara hem. Hem och gnälla av sig och sova i sin egen säng och inte tänka på nått annat.