Hur klyschigt det är må vara så är det så. Tyvärr. Och tittar man på min släkt så är det ganska bevisat.
Min farfar gick bort för 1 1/2 vecka sedan ungefär. Fick veta detta via mor som fick veta det av bror. Och hur han fick veta vet jag ej. Hur som. Mamma har spånat i jp efter en dödsannons så man har lite koll på när begravningen är. Efter en vecka hade det inte dykt upp någon annons... Mamma kontaktar min farbror, som ber mamma ringa honom. I lördags fick hon då veta det mesta av vad som hänt. Idag ringer jag mamma som vanligt på frukosten och tjötar. Frågar om hon sett någon annons än. Nej men hon har pratat med farbror. Och då, efter 1 1/2v får jag veta att min farmor, i samma veva som farfar gått bort, fått en hjärtinfarkt och höll på att dö hon med! Hon är kvar på sjukan och jag och bror skall besöka henne någon dag i veckan. Bror har tydligen mestadels kontakt med samma farbror som mor och vet inte så mycket själv. För att far är en jävla gubbe som inte kan lyfta luren ens när folk går och dör... Vi har inte pratat på flera år, men är det inte rätt normalt att ringa sina barn när deras farfar gått bort - oavsett situation? Tydligen inte!
Varför inte röra till det ännu mer liksom? Jag blir så less på honom... Jag är dock glad över att jag inte jobbar uppe på sjukhuset nu dock. För mycket som händer där...