...är något som figurerar på fejjan just nu. Folk var så blödiga kring detta att jag var tvungen att läsa vad hysterin handlade om. Kort och gott - en man som förlorat sin dotter i cancer och nu tvingas jobba heltid. Jag vet att jag är kallhjärtad och allt där till, blablabla... Men kom igen.... Det är tufft att ta sig upp från botten, men tro det eller ej - så är det den sociala biten, allmän sysselsättning, som får en att sakta men säkert komma upp igen. Sitter man och bara maler och maler det som hänt, känner efter lite för mycket, så kommer man ingen vart. Klart alla ska få sörja någon som avlidit. Men sen då? Jo, livet går tyvärr vidare.
Så fort en sådanhär diskussion figurerar på sociala nätverk har jag lärt mig den hårda vägen att inte lägga fram min åsikt. Det är inte okej att inte känna nått för en person som gått bort, och vad som pågår runtikring personens bortgång. Så därför skriver jag här, där endast ett fåtal är och läser.
Jag kan inte sätta mig in i folks situationer för jag har aldrig haft något drama i mitt liv. Och det drama som varit har jag lämnat mig bakom och hör och häpna - gått vidare! Livet ska inte vara lätt att leva och samhället är inte uppbyggt för att må psykiskt dåligt. Iaf är det de erfarenheter jag har. Så, ansvaret ligger i sina egna händer att bygga upp vardagen igen och lära sig leva. Och jag blir mest upprörd när jag läser den här texten - och fadern som förlorat sitt barn. De gjorde massa saker, utflykter och djurparker osv när deras dotter levde. Hur tror ni den andre dottern mår? Som hela livet garanterat kommit i skuggan av sin syster och som idag säkert glöms bort pga att hennes föräldrar sörjer hennes syster, istället för att ta vara på tiden och göra saker med den dottern som faktiskt fortfarande lever. En del saker är så genomskinliga... Hon förlorade sin syster och på sätt och vis sina föräldrar på en och samma gång. Hur kommer livet se ut för henne?

Jag har så klart också blivit påverkad sv den här texten. Men kanske inte på så vis man bör påverkas.
Skärp er...