Jag har skitsvårt för att ta mig till ett gym och stå där bland alla andra svettiga übertränade människor. Medans en annan kämpar för minsta lilla när fläsket dallrar. Självdistans är min bästa vän. Annat är det med disciplinen. Jag tränar inte för att i första hand gå ner i vikt - även om kroppen rent fysiskt skulle må bra av det. Sätter jag den pressen på mig kommer jag bara må ännu sämre. Så jag lär mig leva med mitt extra hull. Däremot behöver jag muskler. Jag behöver en bättre stabilitet i kroppen för att bara klara av ett vanligt liv. Därför tränar jag. Jag vill inte höra hetsen kring viktnedgång osv. Och jag finner det skillnad på träning och träning. Jag en vän, en av de närmaste, liten och ettrig utav bara fan. Tränar röven av sig varje dag. För att det är kul! Sparkar fram blåmärken överallt och nitar folk tills det är hon själv som blir mörbultad. Också för att det är kul. Det tänker gillar jag. Sen en fd kollega som tränar för att få en figur. Och denna figur existerar inte ens... Den hetsen gillar inte jag och finner det löjligt när man låter det gå över huvudet på en. Så varje gång jag är och tränar lyssnar jag på fall out boy och låtsas att jag har en miniatyr-Linn på axlen. Hon kan peppa på ett bra sätt! Synd bara att hon bor typ 60mil bort...