Jag blev genast lite lätt nervös. I måndags gick det skitbra. Det kändes lätt, och rätt om inte annat. Att bara visa vem jag är i en sådan simpel miljö som ändå är en djungel för mig var Inga som helst problem. Och det kändes bra när jag gick därifrån. Bortsett ifrån att jag var för ung. Men jag hoppas hoppas hoppas att det ändå räcker ända fram trots min ringa ålder... Det gick nog så pass lätt också för den kvinnan jag fick prata med var väldigt lättsam och skojfrisk hon också. Kan ha med miljön att göra där också. Jag vet inte. Det gick bra.
Men nu vart jag gensat jättenervös. Kl 11 på torsdag är det dags för bombnedslag nr 2 i ledet. Nu skall jag visa och försöka framföra vem jag är, på en nivå som skall vara relativt proffesionell. Visa något jag hållt på med i 4år. FYRA ÅR! Hur kan man vara nervös för att visa något man gjort i 4år, men inte för något man bara lekt med i 2mån? Hur är detta möjligt?! Jag blir nervös när jag är framför folk och ska prata inför en grupp. Inte enskild människa och vara lite sådär skojfrisk och lättsam. Men när jag satt och läste om hela anläggningen och såg att det var något helt annat än det jag är van vid, blev jag nervös. Det här kan bli spännande!
Tänka sig...

Och ja, det kommer komma något hemskt ur min mun om en snar framtid.
Så, stand by!

Alltså, det här med ödets ironi som alltid ligger bakom och trycker och hoppar fram när man minst anar och vänder upp och ner på hela tillvaron. Hatar det...
Igår när jag stod och väntade på bussen in till stan, på kvällen, så åkte det förbi en mörk bil av märket saab tror jag. Den här bilen drar på med helljuset mitt framför ögonen på mig, trots mötande trafik, och inte bara en snabb blinkning utan helljuset är på ett par tre sekunder iaf. Ja, jag blev bländad och ger onda ögat mot de i bilen. Personen som körde kanske slant och satte igång ljuset omedvetet - men nej. När jag ger onda ögat (som säkert inte ens syntes pga mörkret ute) så ser jag två nötter där fram som nästan kastar sig mot rutan och tittar hysteriskt på mig. What?! Så, väl på bussen slår det mig... Det där var nog min far som körde förbi med tillhörande tant på passagerarsidan. Då den som satt på passagerarsidan var ovanligt stor... .. .. Som sagt. Ja.
Iaf, om det nu var dom. Skärp er ffs! Och låt mig va.
Till råga på allt detta! Jag var på A6 med mor idag. Var inne på coop och sökte efter leggings mm. Jag hör en välbekant röst och får sånna obehagliga rysningar i ryggen, så jag av misstag slår till mamma lite väl hårt för att hinta henne om att faders kvinna just vek av framför oss in mot leksakerna.
"hälsade du inte på din fars fru?!", tänker ni nog säkert.. NEJ! Det gjorde jag inte, och jag har ingen anledning att göra det heller, och jag är ingen hemsk människa för det!
Ska nog följa systers råd och stanna inne. Men jag tål inte delar av min släkt och har inget med dom att göra. Kalla mig dramaqueen, men det blir mindre drama om man håller sig utanför min släkt. Så jag satsa på det!
Jag gillar inte dubbelspelet heller.

Och jag har sånt sjukt godissug nu så jag blir tokig!
Kan inte någon komma med en brutal hemmakvällpåse till mig?