Den där känslan av att man har cement i skallen är allt annat än trevlig. Heller inte skönt när det känns som cementet sprider sig till hela kroppen.
Och så har det varit hela dagen... Vaknade med någon form av migrän. Inte den där "jag-är-komalagd-och-orörlig-migrän", utan lite mer... "Jag-har-cement-i-skallen-migrän-och-kan-inte-blinka-migrän". Men! Livet går vidare. Det var bara till att bryta ihop och gå vidare. Försöka sminka över blekansiktet och åka till arbetsförmedlingen för ytterliggare ett mycket givande möte. Jag höll på att dö. Okej - han som pratade var väldigt informativ och en bra talare. Om det inte hade varit för att vi först fick ett häfte, som man skulle läsa igenom, som han sen hade en Power Point presentation på och gick igenom steg för steg, och sa samma saker i en timma, fast i olika meningsupplägg. Jag blev bitter och trött...
Och en del människor är det bara Så synd om...
Ring och boka en tid istället ffs om du ska dra upp hela din livskris... Åh!
Så jag gick utan att ställa min simpla fråga, för jag Orkade inte. Ringer dom i veckan istället.

I övrigt är det inte så mycket som pågår. Reflekterade i herromdagen om att det enda vuxna människor (alltså, äldre än mig) gnäller om, överlag iaf, är deras barn. En diskussion jag måste gå igenom i min skalle innan jag överväger att lägga fram min åsikt. Men det är högst fascinerande.
Så - stand by!

Rövsmör....