Det här med barn... Det är inget jag är ett stort fan av precis, som så många vet. Jag fullkomligt avskyr barn. Jag kan fnysa åt min systers unge ibland. Han är 1år och skriker. Men är ändå rätt söt i sina förstora öron.. hoppas han växer i dom... Men jag kan gå därifrån om han skriker. Vilket är skönt. Därför tillhör jag nog den där smarta skaran i världen som väljer att Inte skaffa barn. Jag har alltid tyckt att barn är en egoistisk handling - för det är ju du själv som skaffar dom och ingen annan som tvingar dig. Men jag tänker om. Dom som skaffar barn är masochister! RAKT IGENOM! Säg vad ni vill men jag kan faktiskt inte tänka mig annat ord för detta... med barn.

Jaja, det är la gulligt när dom skrattar - men hur länge skrattar dom? Så länge du orkar roa dom - så skrattar dom. Men orkar du hålla på i 24 timmar 7 dagar i veckan? Nä. Och det här med att man är två i dramat stämmer ju aldrig. 95% av alla hushåll är det mamma som tar hand om barnet/barnen, vab'ar när det behövs och annat. Mycket är väl för att kvinnan oftast tjänar mindre pengar och förlorar därför mindre på att stanna hemma med ett sjukt barn. Logiskt i sig. Jämnställdhet är nog något som aldrig kommer infinna sig det svenska samhället och.. vem bryr sig, egentligen?
Ja förutom alla radikalfeminister med håriga ben som säkert ändå aldrig kommer skaffa barn för dom anser säkert att mannen kan göra lite nytta och odla en livmoder och ta smällen.
Allt detta resulterar i att mamman blir stressad, utbränd, får kort stubin och drabbar mannen i slutändan för han vet inte vad han ska göra, eftersom han jobbat och inte känner sina barn och mamman flippar och talar i tungor så mannen ändå inte förstår nått. Så sitter hon där - ensamstående med en skrikande unge och undrar när den där fina tiden skall komma, när det är nått fint att ha barn och en kärleksfull familj. Den existerar inte.

Var och varannan dag så kan man höra folk runt omkring en konversera hit och dit om just barn. "Min lillasyster är så sjukt jävla jobbig och grinar för ingenting" eller som när jag och mannen var på byggaffärn och två män stod och våndades över måndagen och ingen hade fått sova ut i helgen pga just sina barn "Min minsting gick upp halv sju både i lördags och söndags, så var det med den sovmorgonen". Alltid är det detta otroliga gnäll! Och tro mig, det är inte så kul som barn att få höra all skit ni sitter och pratar om era barn.
Så sitt där i lunchrummet och spotta galla och tänk inte på hur det påverkar samvetet.

Jag blir lite lätt mörkrädd när jag tänker på vad alla dessa mammor jag umgåtts med, eller jobbat med, som sagt massa dåliga saker om sina barn. Alla kanske inte kan komma överrens och kemin kan haverera trots att man är släkt. Men grejen med att prata inför så många människor känns smutsigt på nått vis. Likaså de som smutskastar sin partner, men det är en helt annan diskussion.
Jag har en stor familj och kommer inte överrens med alla. I mångas ögon är jag en omogen 10åring som inte vet hur man tar hand om sig, betalar räkningar eller ens lagar mat. Att få höra att man är en pina är heller inte kul. Oavsett hur gammal man är!
Jag kom inte överrens med min mor ett tag under tonåren, och jag fick höra igår att hon tyckte att det var mitt fel att läget var som det var. I mina ögon var det hennes fel. Men jag var extremt depprimerad och försöker förtränga den tiden än idag - men hur som haver... Skaffa inte barn om ni inte är redo för all skit som kan komma ivägen.


Jag är så trött på detta eviga gnäll om barn helt enkelt.
Du valde att skaffa barn, ta konsekvenserna och var en förälder och håll käften!

Och den som sitter och tänker "Du har inga barn så du vet inte hur det är" - screw you.