Trots tre dagar på nya jobbet så vet jag fortfarande inte riktigt vad det är jag gör. Jag städar lite mottagningar och sen kör jag runt på folk. I det stora hela. Men alla detaljer om saker och ting som skall ske vissa dagar, vissa mottagningar som man gör en annan dag och ett annat ställe nästa dag, köra folk från antingen det stället eller nästa ställa. Osv osv. Alltså... Nä. Jag blir förvirrad bara jag tänker på det. Inte nog med det - när någon säger "Ta den patienten dit".... "eh... jahaja?!" Så ska man hitta också...
Och jag behöver ett par nya skor. Inte okej att få så ont av att bara gå runt.

Min största rädsla är att springa på någon man känner. Någon man känner väl - tex om mina tanter skulle dyka upp, det är nog lättare. Men om man skulle springa över någon man känner fast ändå inte. Avlägsen släkting man inte tål osv - jag tror jag kommer få lite lätt panik då. Så vida det inte är någon fet olycka eller något allvarligt. För det går jag inte med på! Så håll er borta från sånt - tack!

Hur som så har jag nog min mor att tacka för att jag är så kallhjärtad som jag är. Om jag inte känner människan i fråga så bryr jag mig inte. Jag bryr mig heller inte om alla svältande barn i afrika och jag bryr mig inte om utsatta barn osv. Shit happens.
Det är knappst någon som lägger bidrag till att jag skall kunna betala mina räkningar denna månaden och fylla mitt kylksåp, eller hur? Så varför ska jag lägga energi på att bry mig om alla andra hela tiden för. Och så fort man säger nej, så blir det galet.
Jag har min skara människor jag bryr mig om - och som bryr sig om mig, det räcker. Jag behöver ingen bekräftlese av dom, och vise verse. Det blir så äckligt och överdrivet om man hela tiden ska tala om för folk att man bryr sig om dom. Det är dom viktigaste i ens liv som man vet inte kräver det och som man vet finns där, trots att man kanske missade säga tack en gång. Det behöver inte vara så mycket hela tiden... Det känns så... kletigt på nått vis då.

På så sätt är nog sjukhus ett bra ställe att jobba på. Men jag hade räknat med att städa 6-8 timmar om dagen och inte få världens konstigaste schema att gå efter. Och varje gång jag skall gå och byta om går jag förbi skylten "Obdunktionssal", och jag vet inte var känslan kommer ifrån men jag vill gå in där och titta! Bara lite...
"Tyvärr" har jag tystnadsplikt så jag får inte säga vad jag såg igår, men hon som lärde upp mig sa "Ja, det är ju så ibland och då får man stänga av och tänka på annat" medans i min skalle så var det "Jaha".

Jag kan inte påstå att mitt nuvarande yrke är mer speciellt än mitt tidigare.
Jag städar fortfarande.