Både i fredags och lördags var jag brutalt vrång. I fredags mötte jag upp Alex i en springmarsh och vi drog till konsum och plockade ut doppresent till Tim. När vi väntade på bussen tillbaka åkte en bil förbi med ungdomar i som tutade hysteriskt, länge och mycket. Jag vrålade till "Ja men väck hela kvartert, gör det! Lugn och ro är väl inget att ha!". Varpå Alex mest småfnissade åt min bitterhet. Men jag var trött och less.
Igår då.. Jobbade.. Jag var mest sur åt Alex känns det som. Hennes första egna dag, som hon ska gå ensam och får 15rum... Ja, mycket stanna, men hon hade bara ett stanna mer än mig. Och sure, jag hade mer extrasängar och barnsängar att leka med än hon. Men kom igen! Hade det inte varit för att 2 rum inte ville ha städat och jag fixade med hennes vagn och grejade och donade - hade hon aldrig klarat sig i tid. Jag tycker det är så jäkla lågt och elakt. Ingen annan har blivit pressad sådär och det tog tid innan de senaste nya fick 15rum. Ska dom skrämma iväg henne redan första dagen? Lyckat!
Jag sket i min lunch för jag hade lite mycket sängar att reda ut, så jag insåg att sitta ner skulle bara stressa mig ännu mer. Så jag käkade då kl 9 - frukost och stod på det hela dagen.
Till råga på allt då så vandrar jag hemåt till gubben och kommer inte mer än innan för dörren och slår ner röven så ringer han och säger att han är på väg hem.. Kunde han inte kommit på det tidigare så jag hade sluppit gå 1,5km i uppförsbacke med ond kropp? Då ville jag bara lägga mig ner och skrika. Vi bestämde att vi skulle köpa mat. Jag pallade inte följa med för jag orkade verkligen inte. Jag hade noll energi över huvudtaget! Så maten kom på bordet först vid sju eller vad det var. 10timmar utan mat + trött = Humör from hell! Det går att lista ut med röven. (jag gick och la mig 20,40 för den som undrar, på en lördagskväll!)
Och idag är första dagen på 3v som jag och my man är lediga ihop. En snabb tanke är då att vi lär ju umgås hela dagen ihop och ta igen missad tid.. Nej.. Han ska till garaget... "Men det tar bara 30min". Been there - done that - hate it. Jag har aldrig hindrat honom ifrån att vara där och kommer heller aldrig göra.. men när vi har så lite lediga dagar ihop, är det fel av mig att anta att han vill dela den med mig?
Uppenbarligen! Fy på mig!

Jag har iaf köpt mig en vinterkappa nu. Den är jättesöt, svart och jättefin och skitdyr! Så jag avvaktar med att klippa bort lappen. Jag är så förbannat snål och ekonomisk att jag inte ens vågar unna mig en vinterkappa... Men det ligger rotat i märgen sen barnsben. Men.. Mamma är en oldie nu och unnar sig saker till höger och vänster, så möjligt när jag är i hennes ålder att jag badar i kappor och skor. För skor behöver jag också. Så bara jag släpper spärren med att kappan var så satans dyr och lämnar över skinnjackan till Alex är jag 500spänn rikare och har då råd med ett par skor. Som Alex försökte så fint lägga plåster på såren igår "Men du fick 666kr av mig för alla skulder, och så ska du ha 500 för jackan. Då är ju hela kappan betalt! Skitbra!" och jag sa "Men jag har inga skor... det är det jag ska ha dom 500 till.. Jag har inga vinterskor" och hon muttrade "Men negativa pessimist...". Ljuva frukoststunder i matsalen på jobbet!

Nu skall jag intaga kaffekopp nummero 2 i min ensamhet. Alla odjur sover. Ja katten är väl mer eller mindre vaken, men slö. Jobbigt att vara hals och svanslös.
Och jag sitter nerbäddad i soffan där jag även sovit större delen av natten. Jag fick tuppjuck på att inte få plats och värken sipprade från höften och ner i benen och panik hägrade i kroppen. Så jag la mig i soffan för att få både svängrum och andrum.

Jag har inte skrivit på länge och jag vill bara vräka ur mig massa skit.
Men lite får man tänka på vad man skriver. Men något som är återkommande är: Min släkt är fucked up!
Min syster skall ha dop nu i november och jag är bjuden! Något jag tackar och bockar febrilt för. Jag tycker det är skönt att man förändras med åren. Så vida det går åt rätt håll. En del har ju inte alla hästar hemma men det kanske går över det med. Men jag har hört så jäkla mycket konstiga saker i samband med detta dop att jag är lite skrajsen för att ens dyka upp. Mest för att slippa konflikter och en del människor. Bära mask på mig så ingen känner igen mig. Tyvärr ska my man inte närvara av dåliga orsaker så jag får klara mig på egen hand. Vilket inte känns sådär superkul!
Det blev vädligt mycket kritik mot my man i detta inlägg, men tolka det på rätt sätt. Jag hatar alla just nu. Eller jag är väl mest less på mig själv, som inte tänker på mig själv tillräckligt. Och när jag stöttar och hjälper andra, förväntar jag att få samma repons. Men det verkar aldrig hända, men jag kan inte sluta försöka!

Igår när jag hoppade av bussen i ödemarken möttes jag av ett slag i fejjan ala koskit. Den stanken vänjer man sig nog aldrig vid. Nog för att jag gillar lantlig miljö, men måste det stinka så mycket? Gubben bor granne med en gård som har massa kossor. Dom gillar jag förvisso, men inte hur dom luktar. Ibland möts man av liknande enselage(?)stank ala koskit blandat med frän urinstank när man kliver utanför dörren. Som att köra upp en ananans på fel håll i näsan och dra ut den snabbt... Inte mysigt!

Jag vill också ha Langoskväll...