Jag har många gånger suttit och funderat över min vardag och hur den ser ut, hur den urartar varje sekund och hur saker och ting blir pannkaka så gott som hela tiden. Nog för att jag är otursdrabbad med noll lycka i livet, så är det jäkligt ironiskt så gott som hela tiden. Svårt att förklara men.. En del förstår vad jag menar.
Jag och Emelie smsade lite tidigare idag... Hon och jag ha alltid haft nått gemensamt jämt och ständigt, vi hittar nya saker som stämmer överrens osv. Men vad vi fann idag var baskemej skrämmande, och hennes kommentar var klockren. Hon skrev följande till mig "Det ska vara du för att lyckas med något sådant. Det känns lite typiskt dig"... Svaret på det? - Ja. Det vrålar jag över hela skiten! Jag fattar inte hur jag lyckas.
Jag är mästare på att misslyckas. Misslyckas är väl fel ord, men jag misslyckas väldigt ofta. Men i många sammanhang är det "dunka-skallen-i-handen-och-sucka" och inse att ja.. Typiskt mig.

Det man minst anar kan hända en människa, jo se på mig. Det händer här! Det är här det är action!
Borde det inte vara normalt att den drama-queen råkar ut för galenskaper? Eller är det tvärtom? Någon som inte bryr sig om uppmärksamhet och dyligt får hela skiten likt en snöhög över sig? Smack på! Rakt i skallen! Dygnet runt! Här ska vi härja!

Är det nått jag inte behöver så är det uppmärksamhet. Men nej just det.. Jag var ju en bitter barnrumpa som söker uppmärksamhet via att vara negativ! Ja! Just det! Jag är ju så bitter och nedstämd, fyy.. Hur kommer det sig då att jag mår bättre än på länge?
Som jag skrev till en gammal väninna. Jag sover knappt nått, är sällan hemma, äter för lite pga hunger som inte infinner sig och en hjärna med dåligt minne, jobbar på för lite sömn, festar för mycket och beter mig som en idiot, var nära att gå in i väggen, Men; jag mår bättre än på länge. Återigen, ödets ironi?
Hur kan man må så här bra, när man är konstant trött och död?

Och varför ska allt konstigt hända mig? Nu för tiden lyfter inte folk på ögonbrynen för "äh, typiskt henne".
Iofs blir jag inte förvånad själv, men ändå.
Det som får mig att höja på ögonbrynen är denna konstanta ironi som slickar mig hälsenerna och hur livet kan sitta och peka finger emot en likt en trotsig 5åring som man har lust att sparka ner.

Återigen ett inlägg som spårat ur så jag skiter i ett.
Jag är trött.
Jag gillar inte ensamheten.