Den här hålan förföljer mig och jag lär aldrig bli kvitt från den. Mitt ironiska liv innehåller den här hålan lite för mycket. Och trots att jag avskyr stället är jag där alldeles för mycket. Ångesten är inte lite hård som i början när jag såg skylten, med stora bokstäver.. BANKERYD. Jag förstår inte hur ett ställe kan ge så mycket hat och ångestladdade känslor. Jag bodde där ändå "bara" 11år. Och det är 11år sen vi flyttade därifrån. Men det är ju dom första 11 åren man formas och trots att jag inte minns så värst mycket så vet jag ändå att det överlag var skit där.

Men i dagens läge kommer jag inte undan. Så jag försöker, varje gång jag är där, att undvika alla tankar, slå bort ångesten och ge det en chans. Fast samtidigt... nej. Jag ger det inte en chans. Jag vet inte hur jag ska förklara... Men stället är en stor del i min vardag. Något jag aldrig trodde skulle hända.
Och jag har många gånger suttit, tex på facebook, sett gamla klass"kamrater" tillsammans med den och den, gamla bankerydsbor tillsammans med gamla bankerydsbor, till höger och vänster. Min första tanke är "men herregud, har ni inte kommit längre?". Bankerydsfolk som umgåtts i samma kretsar sen dom lärde sig gå, i princip. Samma tanke där.. Skaffa ett liv. Nya syner, nytt folk. Jag har kontakt med EN barndomskompis från Bankeryd. Men inga andra. Inga från klassen, ingenting. Och de jag har pratat med efter den tiden, kan jag inte koppla till bankeryd ändå, då jag aldrig pratade med dom då... Rörigt jag vet.
Men i samma stund så slår det mig... Min karl är ju för farao en gammal bankerydsbo... En gammal skolkamrat till min ena bror... Har fortfarande kvar sin far i bankeryd. Jobbar i bankeryd. Garage i bankeryd. Med andra ord - halva hans liv är förknippat med bankeryd, något jag så klart inte visste när jag träffade honom.
Vilket då resulterar i mycket tid i bankeryd.
Vi besökte bankeryd senaste igår.. två gånger...

Jag fick även höra att hans fars kvinna växte upp på den gatan jag växte upp på, och vad jag fattade det som bor hennes föräldrar kvar där, och jag vet vilket hus hon menade, hon förstod vilket hus jag bodde i... Det var skrämande. Och världen är allt för liten. Men karln hävdar att Bankeryd är litet. Ja, det är litet. Men hur stora är oddsen? Har ju som sagt ändå inte bott där på 11år och har inte gått i skolan sen jag gick ut nian. Vilket är 8år sen, om jag räknat rätt. Så först det senaste halvåret har jag fått kontakt med Bankeryd igen.

Jag och Linn var inne på Konsum i bankeryd för ett par veckor sen. Vi skulle köpa fika att ta med till garaget och bjuda grabbarna på. Inne på konsum så sa jag till Linn "öh kolla där, det är min fars ungdomsvän" utanför konsum "Linn titta, en gammal klasskompis". 5min senare "Linn, där är två till" varpå  hennes kommentar "Du får hela ditt liv passera i en vy ju". Skrämande? Mycket.

Därför gillar jag inte stället. Jag vet inte om dom skulle känna igen mig. Antagligen. Och jag borde inte bry mig. Men jag gör det. Alla har vi säkert förändrats, vissa av oss, men det känns ändå som att man trillar tillbaka i samma roll, som för 10år sen. Liten, rädd och osäker. Något jag inte är idag. Hoppas jag!
Livet är en ond cirkel.
Trots att det medför en jäkla massa positiva saker!