En del sår läker aldrig. En del sår stannar i det där stadiet med en skorpa på, som man råkar riva upp med jämna mellanrum och smärtan flödar. Och en del lär sig aldrig att inte störa andras skorpor. Vissa har som tendens att ge skrubbsår så fort tillfälle ges. De har även tendens att inte förstå, när man ber dom sluta. De har heller inte mage att lyssna, sätta sig in i situationen eller ens bry sig. Jag kallar det för egoism.
Något jag fullkomligt hatar när det gäller många sammanhang.

Vad jag lärt mig genom åren är att aldrig ta någon förgivet. Jag har lärt mig att genomskåda folk och jag har lärt mig att uppskatta rätt saker. Jag har lärt mig att strunta i alla regler och göra det som känns bäst för mig. Därför väljer jag bort en del saker i mitt liv, som många kanske tycker är omöjligt. Men det går faktiskt skitbra.
Nu har jag min lilla familj, jag har min bästa vän, och jag har "Slätten-familjen" eller hur man nu ska säga. Låter rätt löjligt det där sista. Men när man får panik och skickar sms till sin granne, som sen kommer i illfart för att kolla läget, då märker man vem som är ens riktiga vänner.
Också något jag fått lära mig. Det tog tid, men nu vet jag.

Det är inte många som vet vad som hänt under åren. Jag väljer att inte berätta. Men tyvärr är det inte många som förstår. Jag har svårt att släppa, men det anser inte jag som konstigt. Den andre i dramat verkar inte inse vilken psykisk och fysisk smärta någon blivit utsatt för.
Återigen; Egoism.

Denna psykiska smärta är det inte bara jag själv som blivit påverkad av. Men tyvärr är det inte lika lätt för alla att välja bort saker och ting. Ta fram radergummit och sudda bort det otrevliga, fula och elaka.

I de andras ögon kanske jag inte har mycket. Jag jobbar knappt nått under vintern, tjänar dåligt, förstör min kropp, bor ensam i en tvåa utan några som helst tecken på en karl i min närhet och körkortslös osv. I många ögon skulle jag framstå som totalt misslyckad. I mina ögon framstår jag som lite utav en segrare. Jag har på egen kraft tagit mig ur en destruktiv livsstil. Jag har bara mig själv att tänka på, inreda en stor tvåa helt för mig själv med saker som jag vill ha, jobbar med min bästa vän, har mycket vänner som ställer upp, och min bror och mamma. Det är vad jag har och jag har hellre det än en miserabel vardag med "allt det där man ska ha, eller iaf borde haft/testat på vid 22års ålder".

Idag fick jag lära mig att jag är en bitter barnrumpa som kräver uppmärksamhet.
Det var faktiskt en nyhet, för det hade jag ingen aning om. Men det känns bra att folk som inte känner mig kan berätta för mig hurdan jag är och vem jag är. För jag vet uppenbarligen inte.
Tack ska ni ha!

För att citera en av de bästa i vardagen "Du är så glad hela tiden".

Jag kan inte göra annat än att ge er fingret. Jag står för vad jag säger och jag tänker inte förklara ytterliggare än såhär. Lägg ner.