Inte ett ljud hägrar. Lite vind som prasslar i träden. Hunden som snarkar och fåglar som skriker. Det är väl det enda till ljud som hörs. I love it. Inga oljud. Ingen trafik. Inga människor. Inga cyklar som pinglar. Inget cp-övergångsställe som surrar. Ingenting. En dag kanske det kan kännas ännu bättre. Lite lättare. Lite smidigare. Utrota alla flugor, getingar och grodor. Då, då kanske det är hur bra som helst.
Just nu står jag med fötterna på två ställen. Två olika hålor och nästan två olika liv.
8månader har gått av det här året, redan. Så... What's up? Trodde du va!

När jag satt på den fantastiska bussen 25 i herromdagen på väg in till stan insåg jag hur mycket jag avskyr folk! Negrer.. Jag förstår mig inte på dom dära. Alltid, när dom åker buss, så sitter dom långt ifrån varann, denna gång mor och dotter, och pratar/skriker över hela bussen. Varför?
Jag avskyr även gnälliga människor "oh det är så synd om mig buhu". Skit på er!
Likaså igår, ironiskt nog på buss nummero 25, såg jag på avstånd från bussen en stor kvinna i superdupertighta kläder. Det där är något jag inte förstått mig på.. Stora kvinnor i försmå kläder. Eller tighta kläder framförallt. Så man inte lämnar något åt fantasi. Nog för att valkar inte är så mycket att fantisera om, men ändå. När det blir lite sådär ala Michelingubbe blir det mest obehagligt. Hej mardrömmar.

På torsdag får jag en inneboende. Herregud.
Detta kan bli farligt.