Det var visst onsdag igår. Eftersom det råkar vara torsdag idag.
I eftermiddag kommer min inneboende. Det kommer bli tokigt. Det första vi måste göra är att besöka konsum och köpa mat så vi kan ha en romantisk middag ihop i mitt fina kök och prata skit. Sen ska jag välla ur mig massa skit och lipa lite till. Igår var verkligen ingen bra dag. Trots att jag försökte hålla skenet uppe så gått det gick, så tror jag att det lyste igenom rätt brutalt. Rödsprängda ögon och röd nos är inte så lätt att dölja.
Men jag vet inte hur jag ska se på allt. Sårad är vad jag är och det där är inte okej. Man gör helt enkelt inte så. Varför? Jag kan fortfarande inte förstå det. Och så länge också. Och nu är allt frid och fröjd och det är så jäkla bra och ojojoj vad jag tycker om dig. 1½månad ungefär var kanon, 3månader rakt åt helvete egentligen. Men nu förstår jag ju varför det var åt helvete, men inte hur man få för sig att agera så.. Göra sådär. Utan något som helst tecken på dåligt samvete.
Kanske är det så dom sa på tv, det ligger i deras natur.
Jag hatar att min magkänsla Alltid har rätt. Och jag hatar att jag inte kan få ro förrän magkänslan visat vad som sker. Hade jag inte haft den känslan jag hade, så hade jag ju antagligen aldrig märkt nått, eller brytt mig. Men envis som jag är så ger jag mig inte förrän bevis finns. Och ett förlåt kom först sist av allt i konversationen... Tack för den.
Jag önskar att jag var mer som Tina och blev förbannad och skrek och gapade, lite mer jävlar anamma, helt enkelt! Jag blir aldrig arg, jag blir sällan aggressiv. Jag blir bara så otroligt ledsen.
Om det nu har förståts Herr Pucko vet jag inte. Jag skulle inte bli förvånad om han inte märkt av min reaktion.
Nej, detta kommer ta tid att berabeta!
Och jag är trött på att vara röd i fejjan!