Det är lite jobbigt att inte ha tillgång till datorn hela tiden. Så jag får skriva ner dom där tankarna när dom väl kommer. Jag tror att min sinnesförvirring från hemfärden från Ullared satt kvar ett tag. Om inte annat pushades det på under lördagen.

Ja, Tabergsmilen... Det var inte så jobbigt att gå en mil som jag trodde. Möjligtvis för att vi stannade till en 3-4ggr på vägen dit, och för att man var onykter alabama. Den här gången var det jag som fick skäll och sura miner för att jag var för full. Men jag gillade det ändå. Mot slutet sprang vi på min syssling. Vi möttes även igen vid mållinjen och började prata väldigt känsliga saker. Så när jag satte mig i bilen fick jag panik.
Och jag tackar så inneligt för att jag har dom grannar jag har. Jag följde med Ela och Mattias hem då jag kände att jag verkligen inte ville vara själv, för jag vet hur jag fungerar och jag behövde bara en lugn atmosfär i goda händer. Så jag och Ela käkade lite kyckling, sen började Ela och Mattias glo på hockey och jag la mig till rätta i soffan. Blev inbäddad i en filt och tvärdäcka. Det var myspys. Jag var trött, förstörd och körd i skallen. Gick hemåt vid 20 ungefär. Var bara hemma och vände sen drog jag till Mr K direkt. Hade verkligen ingen lust att vara hemma... Och då lockar den där tryggheten extra mycket som han ger mig.

Jag vet att det finns folk där ute som stör sig på vår relation. Men tro inte att jag inte får höra. Jag skiter högaktningsfullt i vad ni tycker. Jag har alltid, hela min uppväxt fått sitta och vara tyst och respektera och till slut acceptera, situationer och folk som jag verkligen verkligen verkligen haft svårt med. Men, för att jag är en god människa har jag vart tyst, tittat på och gillat läget. Det blir vad man gör det till. Tack vare detta har jag lärt mig att ignorera och stänga av öronen och per automatik säga "mm". Don't know how it works. Men flera års träning visar resultat!
Med detta vill jag säga följande - Nu jävlar får ni ta och respektera mig, mitt liv och mina val!
Jag har vart tyst om mina åsikter för att jag visar respekt för mina medmänniskor, men så får jag höra att ja.. det är inte ömsesidigt. Och en person visar det tydligt - den person jag respekterat mest.
Så ja, jag skiter i var och varannans åsikt.

Jag är rätt less på att bli dumförklarad.

Vissa sår läker aldrig.
Vissa sårar mer än andra.
Och dom man var minst beredd på skulle såra, känns mest.

Tänk om folk kunde sluta bry sig så himla mycket om saker dom inte har att göra med. Tänk vad lätt det hade varit att leva. Jag vet att det jag gör, kommer ut till folk som inte har med det att göra. Jag vet att dom sitter och pratar om det, och jag vet att dom ogillar mycket jag gör och jag vet att dom stör sig och jag vet att det tär mer på er än på mig. Klart jag berörs av det, annars hade jag inte suttit här och skrivit. Skillnaden är väl att jag är mer besviken på vissas beteende medans ni sitter och säger elaka saker. Ni har ingen aning om något, för ni känner mig inte längre. Varför inte lyfta luren och fråga hur läget är, än att sitta och snacka massa skit?
Varför lägga skulden på dom som faktiskt försökt, när ni inte gjort ett dyft?

I juni är det 2år sedan jag såg min egna far. I september är det 1 år sedan jag pratade med honom. Men jag vet att han ändå får höra vad jag gör och vem jag umgås med och vart jag är. Så varför jag jag ringa honom och berätta, han vet ju ändå. Han har sina källor.
Det som var tragiskt där var att det är just 2år sedan jag såg min egen far. I 15min satt han i min soffa och glodde. Där har ni det, varför jag inte engerarar mig på den fronten.
Familj för mig är inte blodsband - Familj för mig är mina vänner.
Svart på vitt.
Livet är en gråzon.
That's it.

Ett brutalt öppet inlägg, men jag behövde det.

Skit på er!