Ja lite lustig rubrik men det är precis vad det handlar om. Manlig vänskap, killar som kompisar.
Det är något som jag alltid haft. Redan i lågstadiet, trot eller ej.
Jag har alltid kommit bättre överrens med killar och haft mycket roligare i killars sällskap. Klart jag har tjejkompisar men dom är lite smått vrickade dom också. Och det är väl på jobbet man inser hur fantastiskt skönt det är att vara bland killar. Ljudnivån är på en låg nivå. Humorn är låg och man slipper allt fniss eller andra högljuda skrik.

Något jag dock stör mig på att man fortfarande i dagens samhälle inte kan vara kompis som tjej och kille... Även folk i min ålder höjer på ögonbrynen och tror att bara för att man råkar umgås med en kille är det genast nått lurt på gång. NEJ!

En annan sak jag stör mig på, som jag först insåg i lördags när vi var ute och svirade var att cirkulerade man med någon av killarna som fanns i sällskapet, till och med min bror, så frågade folk "Är det din tjej?" och som en på dansgolvet "Är du hans flickvän? Jag bara skojade lite" men jag bryr mig inte! Och nej jag är inte allas tjej för att jag går runt och cirkulerar med en kille. När vi var på fest en gång och Alex var nere på besök, så drog alla parallelen "Hmm, en okänd tjej, hon måste vara någons flickvän" det var hon inte och folks reaktioner var rätt sjuka...

Som skrivet ovan, jag har alltid haft killkompisar och jag har alltid haft en nära killkompis. Något som jag dock inte haft på 1-2år och det suger. Av någon sjuk anledning är det lättare att prata med killar, och stämningen är avslappnad.
Det blir inga pryda idéer och man kan själv slänga ur sig en och annan groda utan att behöva bli "Uh den där sunkiga bruden" som det lätt kan bli. Kanske därför man blir lite smått hatad i ett sällskap av mycket tjejer.
Men, som många gånger tidigare; I don't care!

Och det är väl mycket pga den manliga vänskapet som fått en att inse ett och annat. Bland annat det där med att inte bryr sig. För killar bryr sig sällan, och sånt kan smittas. Passar det inte att se eller prata med mig, så.. Inte direkt mitt problem?
Ingen har väl missat tjejer sitta och diskutera sina skavanker och tala ner sig själva och "Kan jag ha det här? Passar det? Ne usch vad ful jag är" osv. Klart har vi alla sånna dagar. Men jag föredrar attityden "Jag bryr mig inte". Med tanke på hur folk ser ut idag så skulle man nog kunna gå ute i en kroppsstrumpa utan att folk skulle reagera...

Men det är väl nått genetiskt, tjejer är osäkra och killar är mer stabila. Nej nu drar jag inte alla över en kant, jag har som sagt tjejkompisar som beter sig värre än mig, trot eller ej. Att ha en lika galen vapendragare som en själv kan vara rätt gött ibland. En i form av Linn, Alex eller Erki är väl dom ultimata. Och jag kan tänka mig att alla dom tre håller med i mycket när det gäller tjejer vs killar.

Något som också får folk att reagera är att jag ska bli kombo, med en tjejkompis, med en annan läggning än den jag har. Herregud! Det kan man ju inte göra! Det går ju bara inte! Usch!
Jo, det går skitbra. Jag hade inte brytt mig om det vart en kille, men även där hade folk reagerat och hållt på.
Återigen; Jag bryr mig inte.

Min far är ett gott exempel på alla dom där typiska reaktionerna, hans fru är ännu värre. När jag var 18-19 och singel var det skamligt! Undra vad hon säger nu, när jag är snart 22 och fortfarande singel. En skam för mänskilgheten är vad jag är! Fy! Och det är dom som är värst när det gäller killkompisar. När jag ofta åkte till sthlm och träffade Jack, eller någongång när man nämnde att man umgåtts med Danne, eller ut och slira med Conny eller vem som helst. Så kunde man se hur fars fru tittade på en lite lurt och antog att det var nått på gång. Skulle något sådant ske skulle dom nog vara dom sista på denna jord som skulle få veta det.

Men jag har alltid gillat att provocera.