Inspiration?
Foto är något som jag alltid tyckt om, och jag har nästan alltid vart bakom kameran. Jag kommer ihåg första gången jag insåg hur mysigt det kan vara med en kamera och bilder. På cypern, och jag var väl sisådär 12år. Jag blev fast. Sen har det väl legat gömt där och smygit sig fram sakta men säkert under många år.
När jag gick första året på gymnasiet köpte jag mig min första analoga systemkamera. En kass grej från 60talet som följde med överallt och vägde bly. Korten blev värdelösa och kameran var, riktigt riktigt värdelös. Men ändå så ligger den i en kartong och skräpar och lär få finnas med framöver.
Efter ett par år fick jag nys på en relativt ny Nikon F55, två objektiv, väska och stativ. Bra pris var det också. Så jag slog till! Och oj vad bilder det blev! Jag vet inte hur många rullar som gick åt under den tiden jag använde den, många är inte ens framkallade än.
Sista året på gymnasiet när det var dags för att göra projektarbete, kom jag och Linn på att vi skulle göra en fotobok med små poetiska texter. Ingen av oss hade någon speciellt bra kamera och det är inte lätt att låna en digital systemkamera. Så efter ett par dagars funderade åkte vi ut till bankeryd och jag köpte mig en Nikon D40. Även den användes flitigt under ett antal år. Kanonbra bilder och inspirationen flödade och datorn blev full av bilder, mammas väggar blev fulla av bilder. Vänner fick förstoringar på bilder och lyckan var enorm. Jag hade hittat min grej. Något som var mitt. Som jag var bra på. Som folk gav mig beröm för. Som folk uppskattade och kom och bad om hjälp med kort. Folk ville fotas, de erbjöd sig att betala osv. Det var mitt, och bara mitt. För första gången i mitt liv hade jag något som var just mitt.
På senare tid har kameran mest legat och samlat damm. På ett år har jag vart ute och fotat, på riktigt, kanske 2-3ggr, max. Inspirationen har dött, likaså motivationen.
Varför? Jo det ska jag minsann tala om. Det finns en person i min närhet, i min familj, som fick för sig att köpa sig en digital systemkamera och vips så var jag i skymundan, igen. Något som denna personen är väldigt bra att sätta mig i. Jag antar att min plats är bakom alla andra i skuggan, och hur mycket man än försöker så syns man inte. Och när man en gång lyckats, så gick inte ens det vägen!
Ja, detta stör mig. Och jag nästan hatar hela situationen.
Dock, så vet jag att många i min närhet tycker att jag är och kommer alltid att vara bäst på den fronten. Men samtidigt.. Nej.. Det är inte kul längre. Därför är det extremt glest på fotofronten och det suger.
Julaftonskväll var hysteriskt jobbigt. Jag blev irriterad över väldigt mycket av den kvällen.
Just pga detta ämne..
Alla i familjen har sina små egenheter och intressen. Jag hade äntligen hittat mitt, något som satte ettiketen för mig i familjen. Men POFF! borta.
Jag antar att jag haft min tid i rampljuset.
Hey! Du vet vad du gör, och har talang för det. Ibland falnar motivationen, av en eller annan anledning (jag vet ju vad det handlar om, så jag förstår dig..), men kom ihåg att du gör det för att Du brinner för det.
Om andra vill göra samma sak bara för att försöka överglänsa, låt dem vara små och uppmärksamhetskåta, resultatet kommer aldrig bli lika bra. Och de kommer säkert tappa intresset ganska snart.
Sluta aldrig fota! Du är bra, oavsett vad som händer.
Kan inget annat än att hålla med Linn. Det är din passion som du gör för din egen skull, ingen annans! Det kommer alltid finnas folk som försöker överglänsa en och (jag vet ju oxå vad det handlar om), i det här fallet är det bara att fortsätta med vad DU vill... för iochmed att du gör det för din egen passions skull, så kommer du alltid att överglänsa den som gör det "bara för att".....
Jag tror också på att göra det man själv vill göra, oavsett vad andra har för sig. Jag och mina kusiner har alltid hållt på med samma saker.. Främst har det varit hästarna som varit genemsamt men jag har också en kusin som precis som jag (och du!) älskar att fotografera.
Då får man hitta ett sätt att umgås genom sitt gemensamma intresse. När det handlade om hästar var vi ute och red tillsammans och tävlade mot varanndra på tävlingar. Det sporrade oss att bli bättre hela tiden. Samma är det med kusinen som fotar.. Hon är iofs långt med proffsig än mig eftersom hon läst en massa fotokurser. Men då hjäper hon mig,ger tips osv när det gäller teknik samtidigt som vi ofta fotar samma saker när vi umgås..
Vet inte om det där går att förstå men ja.. det var det!
Nu vet jag ju att det är mig du pratar om... Om inte annat väldigt säker. Men jag vill fortfarande säga att jag köpte inte min kamera för att överglänsa dig eller att ta något ifrån dig! Jag köpte kameran för att jag skulle kunna fota mina egna och vänners hundar. Något som jag kände att jag vill göra utan att alltid behöva kombinera det med någon annas schema oavsett om det var med dig eller några av mina andra vänner som fotar.
Du och jag söker inte heller samma motiv med våra foton, jag vill ha på mina djur, hundarna och katterna. Men du har ett mer öppet sökande för motiv och kan därför fota saker som jag inte ens ser.
Så varför lägga skulden på mig? Forstätt och fota, släpp denna bitterhet och så kanske vi kan ha kul tillsammans?
Luktar lite avundsjuka.
Förstår inte varför du bryr dig om vad folk i din närhet gör på det sättet. Man måste väl få ha liknande intressen? Eller är det så att om du kommer på något först får ingen annan inom din bekantskapskrets göra samma sak? Jobbigt liv låter det som.
Mer som en ursäkt för att du själv tappat intresset.
Dags att tänka efter rotorsaken till dina problem istället för att skylla på andra.
Jag tycker du ska skita i alla andra och köra ditt rejs. Snart har du ju min underbara nuna att fota.
Kör på med ditt, du har ju talang och öga för det. Jag älskar också att fota ända sen jag lyckades ta en bild som 11 åring jag än idag är förälskad i och drömmen är en Nikon D3. Men Att göra det i samma utsträckning och stora intresse som dig kommer jag aldrig upp i, då föredrar jag att stå framför kameran mera :D . Du gör underbara bilder, för få ha öga för att se saker och sen göra ett verk av det som du har, den ska du ta vara på och inte låta någon ta ifrån dig.
