Igår kom jag till instinkt med både ett och annat. En smärre misär. Jag kan aldrig sluta förvånas över hur folk tänker. Att stå med pekpinne och läxa upp någon tycker jag är helt fel, när det kommer från en person som egentligen borde ha ett tiotal pekpinnar emot sig. Det är fel och rätt tragiskt. Vart fick du den rättigheten ifrån?
Jag tänker iaf inte lägga ner någon mer energi på att lappa ihop skiten. Många gånger har jag försökt, kommit med förslag, idéer och datum. Alltid är det någon som till slut inte dyker upp, eller bangar helt.
Hela den här grejen är så tråkig.

Inte bara i det här lilla dramat, i många dramor känns det som att det alltid är jag som får ta hand om skiten. Se till att alla är nöjda och glada, höra allas versioner och få dom att skita i det och gå vidare. Saker och ting läggs på mina axlar, saker som jag en gång försökt reda ut, men som kommer och biter en i röven på nytt.
Men jag tänker inte göra det något mer.
Jag kör mitt race och jag bryr mig bara om mina vänner, som förtjänar det. Resten kan fara och flyga.

Jag orkar inte ens ställa människor emot väggen mer. Jag har all rätt i världen att göra det. Säga min mening i det hela och spotta galla. Men varför? Det funkade ju inte första gången, så varför skulle det funka nu?
Att du gör som du gör, förstår jag inte. Men jag såg minsann att du skämdes, och det ska du allt göra!
Även du förlorade den här striden. När någon ljuger mig rakt upp i ansiktet förlorar jag respekten för personen. Då kan både en och annan groda hoppa ur vid fel tillfälle.

I mina ögon; Jag vann. Jag fick det bästa.