Jag önskar att jag aldrig lugnar ner mig. Jag har haft min lugna period i livet och den var faktiskt rätt tråkig. Med lite tur kanske det bara blir värre med åren. Lite hoppas jag faktiskt. Fram tills jag var sisådär 18-20år har jag mest suttit och tittat på alt hållt mig undan. Inte gjort så mycket väsen av mig heller eller ens existerat i princip. Men de senaste åren har bara blivit galnare och galnare.

I många fall så blir man lugn med åren. Något jag reflekterade över i lördags. En gammal väninna som alltid härjat fritt förr, stod nu vid sidan och tittade på, alt satt och tittade på. Hon var en av dom som var längst fram vid scenen och dansade hur lite folk det än var. Men nu.. Lugn och beskedlig.

Är det för att man inte orkar bete sig som en tok längre, eller är det för att man tröttnat eller är det åldern som gör att "Höpp! Nu är jag si och så gammal, bäst att bete sig som folk!".
Jag kommer nog aldrig växa upp helt och hållet. Jag kommer alltid vara en omogen skit med dryg humor som inte bangar för road trips, jäkelskap och annat hittepå.

Vart all min energi kommer ifrån vet jag inte, så rastlös som jag är nu för tiden har jag nog aldrig varit. Händer det inte nått blir jag tokig.

Madness.