Jag slutar aldrig att fascineras över mina och Emelies samtalsämnen.
Vi började prata om julkortsoskulder och sen klev vi in på mat och så spya och nu bajs... Ja..
Det brukar eskalera lite varstans med henne. Men någon ska man väl kunna diskutera bajs, mens och kräk med utan att någon blir äckelmagad. Hon är nog den enda som jag kan berätta alla sjuka saker för, som händer på jobbet, utan att hon blir likblek i nyllet och ber en vara tyst. Den där diarréblajan i en säng skulle lätt fascinera henne. Jag blev mest lite full i skratt när jag såg den.

Idag ringde Pappa Blå också. Snacka om att jag satt som på nålar när han ringde. Har nog aldrig vart så nervös som då. Usch. Men jag tror att jag fick fram allt på ett bra sätt och att det kanske hjälpte till en del. Återstår att se. Eftersom denna bruden inte hade något att stärka hennes historia med, och J hade två vittnen så kan man ju hoppas att det är slut på denna larviga historia. Usch!

Bakade en mjuk pepparkaka också. Den blev god så gooood!

Så det så!