När jag åkte in till stan hade jag gett mig fan på att inte gråta. Sussie var en enormt go människa, men jag insåg att jag tyvärr inte sett henne på väldigt länge.
Vi entrade kyrkan, slog oss ner, sen kom första låten. En sådan låt som jag antar var självvald av den avlidne alt familjen. Då brast det.. Tårarna kom och insåg vad det var för person som låg där i kistan.. Sussie. Sussie med det där ljuvliga skrattet, med den enorma humorn och den lilla galna personligheten.
Jag antar att hon berörde mig mer än jag trodde. Hon var en riktigt bra människa. Och det syntes. Kyrkan var fullstatt och inte många ögon var torra. Att se hennes dotter, son och man totalt bryta ihop var förödande. Något man inte önskar skall ske. Jag hoppas det dröjer till nästa begravning. Detta är nog det värsta man kan uppleva; Begravning.