Ja tack.
Får jag? Nej.
Eller får och får får jag la. Men far kommer hit om en liten stund så jag känner inte riktigt för att se ut som ett sunkmoster och lukta unket. Så under en timmas tid har jag duschat, plockat iordning, smsat med E om "jävla vuxna", ringt mamma och gnällt och informerat om gårdagen.
Gårdagen, dit kommer jag nu... Om jag hade haft en tidsmaskin iaf, höhö.

Jag hatar dagen efter.. Jag är alltid så jävla dryg och fnittrig. Och för att inte glömma jobbig!
En gång i tiden när jag, mor och knutte skulle ut och fira syster på födelsedagen så var jag bakfull, och fnittrig, drog dryga skämt och blev fängslad i mammas tunika för att den påminnde om en kaka.

Idag lär det nog inte bli så, än. Mor och Knutte skulle ut till syster och mata katterna, så jag frågade om jag fick följa med.. Menar, nu är jag ju ändå redo för folk, då kan jag likaväl köra på så den här dagen går ur världen. Och i deras sällskap kan man flippa ur.

Iaf igår.. Klockrent. Längesen som jag fnissade så mycket som jag gjorde igår. Träffade nytt folk och gammalt folk. Träffade M. Har inte sett henne på år och dar! Hon är nog trots allt en av de bästa, synd att man inte ses så ofta... Och träffade F, henne har jag inte heller sett på år och dar.
Och jag gillar sentimentalt fyllesnack. På fyllan är man ärlig, och när någon säger att dom tycker om en, då känns det bra.
Tyvärr tappade jag bort Emelie. Fast egentligen var det väl jag som försvann till toaletten, men ändå.

Färden hem var inte av denna värld. Aldrig i mitt liv har jag vart med om en så fullproppad buss. Bara från Juneporten hade bussen blivit knökatjock av folk. Hoppade på vid rådhusparken och det var precis att man kom på. Det var så pressat så man stod så inpackad att man behövde inte hålla sig i. Ett tag stod jag på ett ben, för ena benet fick inte plats. Framför mig stod en tjej med världens fluff som fann det riktigt givande att flänga runt med det, och jag hade ingen möjlighet att dra bort håret ur ögonen... Jippi. Ett pucko fastnade med fingrarna i dörren, vilket gör att han kunde bara få loss dom förrän dörrarna stängdes, men dom kunde inte stängas för att fingrarna var ivägen. Panikartat? Inte för min del. Jag hade två hållplatser kvar och det enda jag kunde tänka var "vilket uselt pucko att stå med händerna i taket, vid dörren. Jag vill hem! hem hem hem" Det enda folk omkring mig gjorde var att klaga på bussen och chauffören, var glad att dom jobbar sådär sent och kör hem era fulla jävla rövar...
Vansinnesfärd...

Nu ska jag knarka alvedon och fundera ut vilka onyttigheter jag skall köpa idag.
Mmmmm