Besviken.
Ordet besviken låter så brutalt. Det är brutalt.
Det är brutalt hemskt att vareviga gång bli besviken.

Det känns som att man ger och ger, men får ingenting tillbaka.

Ibland vill jag bara bryta ihop och sätta mig ner och gråta.
Jag orkar inte.

Jag kan inte påstå att jag är ledsen.
Jag är bara besviken och trött...

Aningen förbannad kanske.

Hela tiden ger jag folk nya chanser.
Jag ger så mycket.
Jag lyssnar.
Jag låter folk dividera med mig huruvida de ska göra med sina liv.
Jag låter dom vila på mina axlar.

Men...
Var är ni när jag behöver någon som lyssnar?
En vän som sitter med en och låter en klaga på hela världen utan att säga emot.
En axel att dela bördan med.
Någon som alltid ställer upp.

Det finns ett fåtal som har det ömsesidigt.
Men var är de som man förväntar sig ska finnas där?

Jag anser mig ha min mor och bror att luta mig emot. Men ibland behöver man en vän att prata med, om sådant som man kanske inte vill att familjen skall veta. 

Det är inte konstigt att man är bitter och pessimistisk, trots allt.
Jag ska sluta lyssna på folk och deras problem.
Jag tänker inte finnas för er, som inte finns för mig.
Jag tänker härmed välja vilka som är värda min energi.
Tro mig, det är inte många.

Jag ger upp.