Ni som känner mig vet att jag har världens sämsta närminne.
Men jag har funderat på en sak...

För några helger sen satt jag och min bror och två andra här och snackade skit. Han berättade saker jag brukade göra när jag var mindre och det slog mig att de första 11åren av mitt liv har jag i stort sätt förträngt tror jag.

Jag minns enstaka saker. Tex mammas och pappas midsommarfest, när jag trampade på en geting, när vi fyllde lekstugan med sand.
Men jag minns inga detaljer, eller större delar.
Anledningen till att jag minns vår resa i Dalarna var för att det mesta är filmat och jag har kollat mycket på det.
Men annars.. nej.

Behövs det verkligen en filmkamera för att komma ihåg sin barndom?
Man tycker ju inte det.. Men det gör det tydligen...

Känns lite trist att jag inte minns nått.
Mina allra första starka och hela minnen kommer först i Kortebo. Och dit flyttade vi när jag gick i femman. Då är man rätt gamal.
Lite surt om man skulle få frågan "vad är ditt tidigaste minne" och man säger "jo,det var såhär. Jag har 12år...." låter ju inte sådär jäkla kul.

Jag minns småsaker, men det har aldrig varit hemma i bankeryd. Jag minns när jag och min syster bodde en helg hos Emma och Lisa, och vi hoppade i snön osv. Men det var ju ute i Klerebo(?) och inte hemma..

Kan det ha varit någon undermedveten mekanism som visste att jag inte trivdes där, fast jag själv inte märkte av det förrän jag flyttat där ifrån och att hjärnan har då soterat bort alla minnen från bankeryd?

Skumt är vad det är.