Tack för titten! För så känns det. Boom! Så var året slut. 

Jag tror inte jag ljuger när jag säger att jag i år fått tillbaka livet. Jag har inte den där känslan över mig att jag inte vill leva. Vilket är en sjukt befriande känsla! Den känslan alltså... Euforisk kan man nog kalla det. Molnet ovanför huvudet är inte svart. Lite halvmulet sådär. Men det känns rätt okej. 

Jag har börjat arbetsträna. Jag har börjat hitta pusselbitarna till att bli hel igen. Med rätt verktyg och rätt hjälp har jag kommit en bra bit på vägen. 

Jag kommer nog aldrig riktigt få tillbaka minnet, koncentrationen och sömnen ordentligt. Men det får jag leva med. Jag lär nog alltid behöva sömntabletter och jag lär nog en tid framöver behöva den där tuppluren mitt på dagen. 

Men det gör inte så mycket. För jag vill leva. 

Känns som om året varit en stor suck och nu släppte trycket och luften kom äntligen ut, och jag kan andas normalt igen. 

För, jag vill leva. 

Så är det - jag vill leva. 

Jag öppnar mina armar för 2017 och hoppas på att få mer positiv energi!