Jag har suttit där alldeles för många gånger, gråtit, och inte orkat. Måste livet vara en strid? Måste man alltid behöva bryta ihop? Vad hände med räkmackan en del talar om? 

Senaste 6mån ungefär har jag isolerat mig mer och mer. Varför? Jo, för folk i min närhet hoppar på mig för minsta lilla val jag gör. Då är det lättare att inte prata alls, och stänga ute det som trycker ner mig. 

Jag är vuxen. Jag är 30år. Jag vet vad som kan vara bra och vad som kan vara dåligt för mig. Att provocera mig och anklaga mig för saker som inte stämmer, det gör det bara värre. 

Jag har blivit anklagad för att vara alkoholist. Jag har pga detta lämnat en massa blod samt gjort ett övervakat pisseprov, för att bevisa för omvärlden att jag inte är alkis eller knarkare. Är ni nöjda nu? Ni som påpekar minsta lilla grej jag gör som involverar alkohol? Förstår ni hur jävla kränkt och misslyckad jag känner mig? 

Jag må ha en depression sen flera år tillbaka. Och med facit i hand började allt redan 2010... en dag när jag inte kom ur sängen, mer för att gå och spy, pga att jag var utmattad. Jag minns den dagen alldeles för väl. Och nu för tiden kommer de dagar rätt ofta. Jag spyr inte längre, tack och lov. 

Men, det jag tänkte komma till, anklaga mig inte för något du inte har någon aning om vad det innebär. Att jag väljer att gå ut 2ggr i månaden med mina vänner gör mig inte till alkis. Prata inte skit om mina vänner ni inte känner. Anklaga dom inte för att vara dåliga vänner. För vilka är det som står där, när jag isolerar mig, för att ni attackerar? Exakt. Låt det sjunka in. 

Jag skriver inte detta för att vara elak. Jag väljer att skriva det för att det är enklare för mig att få ut mina känslor. Ja, jag gör det för min skull. Jag är trött på att göra saker för andras skull... speciellt när det handlar om mitt liv. 

Du kanske skulle se över dina egna fel och brister?