Förra året sammanfattade jag hela året, och jag läste just igenom det.
Man kan nästan känna den cyniska stämman klirra igenom dataskärmen och peta en på näsan.

Är jag cynisk än? Hell yeah!

Förra året skrev jag att jag var likgiltig, jag vet inte hur mycket det har förändrats...

Men, om jag säger som såhär...

Jag är gladare än aldrig förr och jag mår bra.

Fortfarande bitter och cynisk.

Jag har helt enkelt slutat bry mig, om saker och ting.

Och det är väl där likgiltigheten kryper fram. Det känns mest "orka bry sig" mestadels.

Tyvärr har detta året gått för fort det också. Äckligt fort. Men det är väl första tecknet på att man börjar bli gammal.

Jag har upptäckt att hur mycket man än försöker förneka sina gener så går det inte.

Så det så..

Det har dock hänt väldigt mycket, när jag tänker efter.

Jag har brytit kontakten med lite folk. Hittat kontakten med lite andra människor. 3 varelser som lämnat jorden. Ett barn har kommit till världen. Jag fick sparka en tönt i pungen, verbalt så att säga. Jag har kommit till den punkten i mitt liv att jag har lärt mig att inte lägga så stor vikt i hur andra människor tänker, bryr sig och berör osv. Förr ville jag alltid värna om andra och få dem att må bra. Jag blev hysterisk om planer inte gick som de skulle, folk banga osv.
Nu; Orka.

Mognad? - det vet man aldrig.

Det sjukaste som hänt var väl ryggskottet.

Dom bästa händelserna var nog High Chaparall, SRF och Falköpingscruisingen, Götet och att få sitta i en jänk igen.

Detta året har vart fullt av positiva saker och jag skiter fullständigt i hur folk reagerar när jag öppnar käften. Det känns bra att man kan sitta på arbetsplatsen och garva så tårarna sprutar.

Eller att man råkar öppna munnen vid fel tillfälle, glömmer bort och tänka, så är någon arg.

Jag tror att åren blir bättre och bättre med tiden ju mer man slutar lägga så stor vikt på onödiga ting.

Att man skippar dom där förväntningarna och förutsättningar man bygger upp för varje år, så blir det lite lättre att ta sig igenom dagen.

Menar, har man inga förväntningar kan man inte bli besviken. Och jag tror att det är det som har gjort det här året så bra som det faktiskt varit.

Kort och gott; Ett jäkla bra år!

Den här bloggen har bara gått utför..

Varför?

Den är ointressant som fan.

Mina första inlägg är intressanta och rätt djupa och har en mening.

Nu är det så alldagligt och tråkigt det bara kan bli.

Jag avskyr själv att läsa "Oh jag är så kär/oh idag gjorde jag si och så/oh idag ska jag göra si och så" och min blogg är nästan sådär. Så nu kommer jag trampa folk på tårna, och det får jag ta. Jag har tröttnat på att få vara så neutral i mina inlägg som möjligt för att jag alltid ska behöva tänka på andra. Jag har tröttnat.

Jag har tröttnat på att alltid få vara den som tar tag i saker och ting och få alla att vara till lags.

Jag finner det ytterst enerverande att läsa en blogg som i vareviga inlägg måste påpeka hur kära dom är, när det bara är "Oh jag älskar h*n" osv, och inge direkt mening i det hela. Utan det bara står där helt onödigt. Menar, knappast som att man missat det i första inlägget, så orka skriva det i varje inlägg.

Jag är less på att alltid vara den som backar, och måste vara tyst för att en sammankomst ska vara så bra som möjligt. Det är slut med det. Jag har tröttnat på att vara på botten och se hur andra lärt sig att jag har min plats där. Glöm det.

Ibland blir frustrationen så enorm, för något helt obetydligt, att jag börjar bli rädd för mig själv. Knappast normalt beteende att man blir så otroligt irriterad, har ingen möjlighet att få öppna käften och säga det man vill, utan det slutar med en näve i väggen i tystnad.

Detta endast för att vara alla till lags.

Klart att sånnadär tråkiga inlägg kommer förekomma, men om ni vill fortsätta läsa min blogg så kan ni förbereda er på att det kan bli otrevligt.

Varför ska jag undvika saker och ting för att någon kanske råkar läsa eller se min blogg eller bilddagbok?

Jag har redan fått en utskällning för vad jag skrivit, och jag bereder mig på en till. Take it or leave it. Detta är min vardag, mina tankar, mina bilder. Om det inte passar så läs inte. Kolla inte på mina bilder. Jag tänker inte undvika något längre.

Och hör sen!