Jag vet inte var jag ska börja. Det har gått så fort. 

För första gången känns det som att jag inte kan summera året riktigt ordentligt, som jag brukar. 

Det har fortfarande varit en bergochdalbana. Eller snarare är fortfarande. 

Men detta året har bjudit på mycket ljusglimtar. Jag fick en ny lägenhet i ett annat område. Ett bättre område, en stor tvåa, bättre bussförbindelser osv. Jag har fördjupat mig i mina vänskaper. Hittat vilka som verkligen bryr sig och som finns där. Med lite jävlar anamma har jag tagit mig ovanför ytan. Mycket tack vare mina vänner. 

Tyvärr fick jag avliva Grisen... något som fortfarande gör ont i mig. 

I september började jag arbetsträna på nytt. Det gick bra, hyfsat iaf. Så, den 5nov började jag arbeta 25% på sjukhuset. Gick fint fram till nu, slutet av december. 

Har varit helt sjukskriven sen 12dec och jag snubblade ner under ytan igen. 

Men jag tar nya tag i januari. 

Ett plus är dock att jag inte har besökt psykakuten i år. 

Jag börjar sakta men säkert bli den jag var för flera år sedan. Snabbtänkt och mer med i matchen. Något som känns riktigt skönt. Den jag var innan jag blev knäckt. Jag tänker inte göra mig själv till ett offer, jag lärde mig en hel del under de där åren, men jag blev knäckt. Att det skulle ta så här många år att inse mitt egna värde trodde jag inte. För visso trodde jag aldrig att jag skulle komma hit jag är idag. Att jag skulle ha en euforisk känsla för några år sedan är bara bullshit. Den var aldrig där, den är inte här. Däremot känns tillvaron något lättare, än den gjort tidigare. 

Jag letar fortfarande efter pusselbitarna, dock. 

Jag ser faktiskt fram emot 2019, och vad det har att erbjuda. Mer positiv energi, mer tid med vänner osv. Kanske att bergochdalbanan går sönder på vägen. 

Fast, vad skulle kunna chocka mig? Jag tror inte 2019 blir så mycket annorlunda än tidigare år. Jag fortsätter att klamra mig fast för att inte hamna under ytan. 

Jag är inte lycklig, och jag mår inte helt hundra bra, men jag är på god väg, och det är huvudsaken.